En grej jag tänkt på är hur svårt det är att hitta sin egen inre röst och riktning som duktig flicka. Det mesta man gör handlar ju om andra, hur man uppfattas och vad andra tycker om en. Hur duktig man är. Jag rotar gärna och mycket i hur mitt mående och min självkänsla kan bli bättre och inser att många av utmaningarna för mig är kopplade till mitt prestationskrav som jag haft sen jag var liten.Jag har alltid hatat att misslyckas och minns hur det var som liten innan jag skulle lära mig något. Att inte kunna allt innan jag skulle lära mig det var ett misslyckande. Med den kniven mot strupen har jag tummat på mig själv till förmån för att passa in, duga, inte vara jobbig, vara snäll, sprida färgsprakande energi, ha alla rätt. Men så blev jag sjuk, fick barn och åren efter 30 började ticka på och jag tänkte, så här kan det väl inte vara? Jag måste kunna hitta en riktning i livet som bara är min. Självklart har jag underbara möten med andra människor i både jobbet och privat, vilket jag får massa energi och tillfredsställelse av, men de där stunderna som bara är jag - hur ska jag göra för att räcka till för mig själv?Känslan av att vara i nuet, det är nyckeln tror jag. Vissa behöver mycket, andra lite. Jag behöver ha en tydlig inre riktning som stadigt och säkert leder mig framåt. Ett konstant flöde av något som är mitt där ingen dömer eller tycker, där jag inte kan nås eller anpassa mig för att få poäng. Jag har insett att träningen är exakt det för mig. Antingen svettiga intensiva pass som får mig att lägga ifrån mig mobilen och dagens alla måsten en halvtimme för att kunna möta dom med rent huvud igen efteråt, eller långa svettiga yogapass där andningen sätter mig i trans och jag sakta försvinner från mitt ego och världen där ute. Jag finns bara här och nu och vi i rummet är alla lika. I ett vacuum. Det är underbart. Det är som att dagen klipps i flera bitar och det finns flera början och slut, inte bara morgonen när man vaknar och kvällen när man somnar. Nu har jag hittat känslan av hur det är att ha en egen riktning. Något jag missat i livet innan. Min riktning har varit göra andra nöjda med mig, vara duktig och aldrig göra fel. Det går ju inte, för att tro att man inte kan göra fel eller misslyckas för då blir man utesluten är att ha låg tro på mänskligheten och hög tro på sig själv. Det är skönare att inse sitt helt vanliga varande, och att man i stunden gör så gott man kan efter sin förmåga. Det känner jag i yogan, det känner jag till och med på löpbandet. För då är jag där för mig. Jag ser fram emot träningen som om jag skulle träffa kompisar att prata av mig med. Yogan kommer ta hand om den här skitdagen. Löpningen kommer lösa stressen och irritationen. Hem kommer jag glad och nöjd, och lite trött. Jag duger som jag är, det räcker. Kanske hade det sett annorlunda ut för mig med ett annat jobb eller fler barn, säkert. Men så kan man ju inte tänka, utan man får utgå från vem man är och det lär man sig ju med åren turligt nog. Nu när jag hittat riktningen ploppar andra drömmar och tankar upp om framtiden. Jag är inte fast, låst eller ägd. Jag är fri, så skönt! Har du hittat din egen stund där du bara finns för dig själv? Dela gärna i kommentarsfältet! Puss.
