Jag tänkte skriva några ord om hur det känns nu när Lynn börjat skolan. Kanske har ni mer erfarenheter, kanske har ni barn som snart börjar skolan. Vad vet jag, men den här första tiden har verkligen varit speciell, svår och så otroligt utmanande. När Lynn började förskolan var han bara 13 månader, en liten skrutt i sin bollmössa redo att lära sig äta med bestick och bygga höga klosstorn. Jag minns hur jag grät en skvätt bakom buskarna efter lämning första tiden och tänkte vad fint och mysigt att jag har en liten unge nu. Min målbild under den tunga graviditeten var att hämta hem en lockhårig kille i blå galonisar från gården på förskola. Nu är den tiden förbi och jag har njutit hela vägen. Verkligen varit tacksam, så som man är tacksam när man vet att det man gör gör man bara en gång. Det kommer inga do overs, detta är vår upplevelse och den är nu.Kanske är pedagogerna på förskolan extremt bra med barn, men det var aldrig svårt eller läskigt, bara roligt. Lynn hamnade i en bra klick direkt, fick fina vänner och jag litade på alla. Det var tryggt, jag kunde självförverkliga mig, njuta av småbarnsår och plaskiga pölar. Parken efter förskolan med kompisar i samma ålder.Nu när Lynn började skolan förra veckan vet jag inte riktigt vad jag föreställde mig, kanske en variant av förskolan, men det är verkligen något helt annat. Bänkar och klassrum, tider och ämnen. Små inneskor och bananer i omosiga förpackningar. Enorma ryggsäckar och ordning och reda. De vuxna är så vuxna, träden stora och grindarna höga. Inget är litet längre, förutom min kille.Att lämna honom på skolan ger ett sug i magen. Hur kommer han ha det? Kommer han sitta där i sin bänk och titta ut genom fönstret och längta efter lek och stök, efter pölar att hoppa i? Jag oroar mig för att han ska bli nedstämd, inåt och ledsen. Vill verkligen bara att han ska ha kul. Men så skärper jag mig och tänker att det är så viktigt att lära sig gå i skolan. Inte bara det som skolan lär ut, utan själva formen att vara där, stå i led och räcka upp handen. Är detta första separationen? Är det nu han inte vill sitta nära mig i soffan längre när vi tittar på film? Är det nu det börjar, det som jag inte alls är redo för än? Eller är det bara en inskolningsfas, för oss båda.När jag var på föräldramöte i klassrummet förra veckan tittade jag på teckningar som barnen ritat. Mangaögon och färgglada björnar. Välskrivna namn och duktiga former. Nu ska de vara duktiga. Nu räcker inte bara fantasi. Det hugger till i magen. Så rotar jag lite i hans bänklåda och ser en lapp där det står Lynn <3 Elsa. Han har skrivit den och klippt ut, lagt i sin låda. Jag får vara med ändå, hela vägen in i klassrumslådan är jag där med honom. Kanske sitter vi inte lika nära i soffan sen, kanske hoppar han inte i pölar i galonisar på skolgården längre. Men jag får vara med.Imorgon ska vi leka med Harriet och Minou efter skolan och Lynn gör ett halsband på gården. Sitter vid bänkarna med sina nya klasskompisar och trär pärlor på en tråd när jag hämtar honom efter fritids. Han har förändrats, kanske måste jag också det. Och målbilden. Det är ju samma hemmablick när jag kommer och hämtar honom, fast han nu har 35 i skor och ett halvklart halsband i handen istället för galonisar. Han blev ju inte heller lockhårig som jag trodde. Fint att man inte kan förutse allt. Man får bara hänga med på resan.
