Hej kära ni och välkomna till en ny vecka! För mig är det inte vilken vecka som helst utan den här veckan kör jag upp. Sen augusti har jag ägnat många timmar åt att övningsköra på trafikskola och nu är det dags att visa vad jag går för. Pirret är igång, jag kan nog inte minnas när jag sist var så här nervös. Härom dagen sa min körskolelärare att jag måste släppa tanken på perfekt körning, att alla missar en skylt ibland eller åker ut fel avfart. Det handlar om hur man hanterar det efteråt. Jag måste öva på att känna att det är okej att göra fel, inte så farligt att inte vara perfekt. Jag vill så gärna klara det, vill så gärna känna mig berättigad att också vara i trafiken även om jag inte är perfekt, vara lugn och acceptera att det handlar om att ta sig från punkt a till punkt b på ett trafiksäkert sätt, inte en bedömning av min person, vem jag är och hur bra jag är som människa. Det var länge sedan jag lärde mig något som inte ligger för mig, det är en sak som är säker. Men jag längtar så efter att vara på andra sidan, känna helt och fullt att även jag har rätt att vara på vägarna, att jag är en kvinna som tar plats och att oavsett om den bredvid mig är mjuk eller hård så stannar jag kvar i den jag är. Jag ser mig själv köra av från färjan, ner för rampen och ut på vägen på Gotland där solen skiner lågt från havet. Jag rullar genom Visby, ut på vägarna mot Hallbjänne. In på grusvägarna, en liten grusväg som leder till en ännu mindre, fram till vår lada. Där kör jag in, stannar bilen, öppnar dörren och tar ett djupt andetag. Det här är min plats. I total tystnad, frihet och vila. Jag drar handen över de vissna blommorna i rabatten, sätter nyckeln i låset och går in i vårt hus. Ensam och kapabel. Jag tog mig hit på egen hand.
