Nu när jag är lite äldre inser jag mycket om min uppväxt. Jag gissar att det gäller de flesta men det blir tydligt vad man fick hemifrån och vad som kanske saknades. Föräldrar har ju alla sina brister och styrkor. Det mina föräldrar inte kunde ge mig fick jag från mina vänner, och det är jag så himla tacksam för nu. Det är också en skön tröst när jag själv ibland känner att jag kanske inte räcker till överallt. Vänskap är verkligen ett viktigt komplement när det kommer till uppfostran. Vänner är hårda och mjuka, säger till och har tålamod. Det är så lyxigt. Saker jag lärt mig av mina vänner är:Det är inte skämmigt att vara naken. Nakenhet är frihet och gemenskap. Att ligga naken på en solvarm klippa, prata om det viktigaste i livet, ta ett dopp, slumra till, vara helt och fullt sig själv - det är livet.Det är viktigt att man kollar i spegeln innan man sätter krav på andra. Ibland är sårbarhet vägen vidare, inte uppvisande av styrka.Att få barn är en gemensam sak. Att ligga omslutna halvsovandes utmattade runt kompisgängets första bebis är en av de starkaste stunderna i livet.Stora känslor är inte farligt, det är en del av resan mot att förstå sig själv. Det är inte snällt att hålla inne på det som känns, det är snålt.Det man själv tror är ens sämsta sidor kan i själva verket vara det som gör en mest älskvärd. Kärnan i ens personlighet är med en hela livet och är man snäll mot den är man också snäll mot andra.Man får ställa in, tacka nej eller avstå om man säger som det är. En vit lögn behövs inte alltid, så länge det finns sårbarhet finns det förståelse. Bra vänskap är den som både firas och vilas i, som finns med en som en självklar känsla, kan ta pauser och höjs upp när det behövs. God vänskap är aldrig en tävling eller prestation, det är vilan från allt det och den kravlösa smekningen på kinden när man mest behöver det. Det behövs inget kallprat, man får gå rakt på det viktiga i samtal.Vad har era vänner lärt er om livet? 💓
