När man flyttar dyker ofta helt nya saker upp i livet som man inte kunde föreställa sig innan. Det kan vara bra och det kan vara dåligt. En grej som jag inte tänkte på innan är den sociala aspekten och hur viktig den är för mig. Jag har inte flyttat långt men att få bo på platt mark där människor lätt strosar förbi är ett sånt lyckopiller. I morse efter att jag lämnade på skolan tog Pontus och jag ett litet promenadvarv med Nikita eftersom vi båda skulle jobba hemifrån på förmiddagen. På vägen mötte vi fyra personer vi kände. Det är som att bo i ett litet Riche Fenix att bo vid Mariatorget. Kompisar på väg till jobbet som hejar, en mamma till ett barn som ska med oss hem från skolan frågade om hämtning face to face. En stor stad men ett mindre samhälle. Bekanta jag mest sett i sorlet av en fest visar sitt nyvakna leende och i trapphuset står barnfamiljer och äldre och pratar utanför grovsoprummet. En mamma i morgonrock håller i sin tvååring som gråter för att storebror ska få gå till skolan. Kurragömma på gården, det är så mysigt med liv! Jag har kommit på varför den första timmen på dagen är så viktig för mig. Jag älskar ju att ha fullt upp men hatar att stressa. Det är en skör balansgång mellan lagom och för högt/lågt tempo. Att ha uträttat något det allra första, om de så må vara en liten text om ens kvarter, känns så skönt för huvudet. Det är annars ensamt i mitt arbete. Jag träffar absolut lyckliga brudar och det är helt underbart men det tar också på krafterna att ställa in sig på att möta deras energi. Så som jag föreställer mig att många serviceyrken är. Man matchar den man möter. Att få säga hej till bekanta ansikten innan dagen börjar är så mysigt och grundande, det rustar mig.Pontus har fått ett nytt jobbuppdrag, ett musikprojekt som han jobbar med 60% av sin tid så nu ser våra dagar lite annorlunda ut. Jag har Nikita mer och Pontus jobbar färre helger. Det är första gången han har ett riktigt jobb med kontor och teamsmöten sen vi träffades. Jag tycker det är så spännande att se honom i olika roller. Arbetsrollen kan ju vara det hetaste ändå, där den man älskar kliver in i en professionell roll. Jag själv grämer mig lite över att hösten varit så fullproppad att jag inte hunnit ta tag i mina körlektioner. Jag vet innerst inne att jag inte borde ha ångest för jag är inte en person som skjuter upp eller prokrastinerar i onödan, jag älskar att få jobbet gjort och driva framåt, men en liten uns ångest är inte så dåligt ändå. Det gör kanske att jag prioriterar bättre i vinter. Körkortet, det är nyårslöftet. Idag när jag skriver detta är det onsdag och min moster är i stan. Jag ska äta lunch med henne, min mamma och syster och det ska bli så mysigt att hänga vi fyra en liten stund. Jag undrar om vi gjort det i vuxen ålder tidigare? Jag tror inte det. Ikväll ska jag träna och Lynn ska ha en kompis hemma. Jag gissar att de kommer fortsätta rita fotbollskort och jag kommer fortsätta försöka googla fram vad alla förkortningar betyder så de kan sätta poäng själva. Det är nu man känner sig som en boomer, när barnet blir åtta år. Skiftet har vänt. Det är jag som hejar i trapphuset och strosar runt i kvarteren, kisar mot paddan när jag googlar och njuter av det lilla, vanliga i livet. Men det är inte fy skam, det är helt enkelt bara vardag i mina kvarter.
