Jag fick en önskan om att skriva om livet, pusslet, föräldraskapet och allt det där vanliga som bara puttrar på och pågår men kanske inte syns här lika tydligt. Det är svårare att skriva om tycker jag. Allt det verkliga som inte är fantasier, planer, drömmar, extra fina dagar. Vardagen och det vanliga livet. Kanske betyder det att jag tar det för givet, och frågan är om att ta vardagslivet för givet är något bra eller något dåligt? Att ta något för givet klingar ju negativt, som att man är bortskämd och inte njuter av allt man har. Men jag kan tycka att det finns något fint i tryggheten av att det mesta av livet känns självklart. Att det inte behöver en större reflektion. Betyder inte det att det faktiskt fungerar? För skulle något i vardagspusslet inte funka, då märker man ju det. Då skapas bråk och gnissel. Det som är bra glider bara fram som en lugn å. Men så är ju inte livet alltid.När jag mår bra märker jag det knappt, det är när jag mår dåligt som det känns.Jag tror att jag är en trygghetsknarkare. Jag vill ha vardagar som jag kan se framför mig. Rutiner och gemenskap. Jag blir orolig om planer ändras för tätt inpå och jag njuter verkligen av en hel helg hemma bara vi. En vanlig vecka i mitt liv kan se ut lite hursomhelst. Mina jobb är ju olika, ofta i projekt, så därför är det kanske extra viktigt för mig med ordning och rutiner i privatlivet. Jag gillar att vi lämnar och hämtar på förskolan varannan dag, den lilla promenaden från torget till förskolan och sen viker jag av till ateljén. Där sitter mamma och Sigge och väntar, vi äter lunch ihop och jag tar teams-möten och jobbar på i tystnad. Långa sena dagar har det blivit på senaste tiden, eftersom vi är i slutskedet av bokprocessen. Det är så skönt att inte prata när man jobbar, men ha någon nära. Vid frukost tittar jag igenom kalendern med Pontus och ser till att ha koll på veckans to do's. Det är sällan några stora utsvävningar, men så har vi ju ett barn och många familjemedlemmar nära, så livet är enkelt. Ibland lite för enkelt känner jag, som gärna skulle ha tusen barn att klamra mig fast vid. Men det blir ett test för mig. Inte dölja mig bakom den identiteten, jag får bygga upp något som är jag. I ateljén är jag som tryggast, när jag inte är hemma. Här har jag byggt upp min borg och hit kommer kvinnor som vill ha min hjälp. Jag vet vad jag gör, vad jag kan och känner mig 100% i mitt element. Det är viktigt att styra skutan själv tycker jag, jag är rädd för att tappa den förmågan och bara göra saker, säga saker, för att pleasea. Så kommer man inte framåt, utvecklas inte. Jag tycker det är både svårt och spännande att tänka på vem jag är, vem jag vill bli och hur jag ska vara som person. Vilka är mina bra sidor, vilka är mina svagheter? Tänker ni ofta på det? Ibland får jag en svindlande känsla av hur det skulle vara att vara min nära vän. Skulle jag tyckt om mig, vilja hänga med mig? Hur skulle jag beskrivit min kompis Elsa? Men man kan ju också leva livet utan så mycket reflektion. Mer bara göra, uttåtagera och röra sig med kraft. Det funkar inte för mig, jag måste backa tillbaka då och då och rota mig. Jag tror det handlar om mitt jobb och min personlighet. Många som tittar och vill ha saker av en, det är så svårt att säga stopp och nej, jag behöver hitta min space för att kunna ge allt till de som är nära. Förvirringen sen när man får beröm. Hur ska man veta vad som stämmer? Vem som har rätt om mig? Jag undrar hur det kommer bli nu när Lynn börjar skolan. Kommer vår familj få ett annat tempo? Mer kompisar hemma efter skolan, mer läxor och aktiviteter. Eller kommer det vara som det är nu, Lynn kommer hem och vill precis som Pontus och jag mest bara vara hemma bara vi. Spela tv-spel, rita, vila. Vara med familjen på helgerna. Tvätta, plocka, göra utflykter och bocka av på to do-listan. Jag har inga svar på hur man får livspusslet att gå ihop. Mitt liv är nog ganska lätt. Men med det sagt så finns det mycket man inte behöver avundas. Det är nog svårt att jämföra sig överhuvudtaget. Bättre att se sig själv utifrån som någons vän. Bli snällare. Våga vara inte tacksam utan låta saker tas för givet för att det är så skönt. När det bara finns där, livet. Så mysigt att det puttrar på. Det går i vågor för mig. Ibland är jag rastlös och vill ha mer, uppleva mer. Men ibland vill jag bara hitta en vardag som funkar. Jobba 8-16, hämta på förskolan, träna, äta tillsammans, spela tv-spel med Lynn, natta, titta på tv med Pontus, blogga, bada, sova. Gott så.
