God morgon kära ni! Jag sitter i köket och har nyss stigit upp. Huset är så snällt på morgonen. Solen lyser in, fåglarna kvittrar, jag öppnar ett fönster och släpper in luft. Det är idyll även om trädgården är risig och håret står på ända. Det är vilt och vänligt, två grejer jag verkligen tycker om.Härom dagen skrev jag om att det känns konstigt att man kan vara så lycklig och tillfreds på sommaren och varför man inte lyckas bära med sig den känslan in i vintern. Jag skrev att jag brukar känna en del självhat då, när det är mörkt och kallt, och ni var många som reagerade på det. Tack för den omsorgen först och främst! Sen blev jag lite fundersam på om jag kanske tagit i för hårt? För det är inte så att jag går omkring och hatar mig själv hela dagarna, absolut inte, men det ligger en hinna av tvivel över vintern som jag enklast riktar mot mig själv. Jag njuter inte av att vara jag på samma sätt då som nu, men kanske är jag en person som känner efter för mycket. Det är ju också när jag känner efter nu som jag verkligen njuter. Kan man lyckas att inte känna efter på vintern och samtidigt känna efter jättemycket på sommaren? Kanske är det lösningen att jobba jobba jobba på vintern och inte tänka alls, eller så finns det ett annat sätt. Jag förstår att sommaren är till för att njuta, vara ledig, se vackra ting, göra trevliga saker. Det är inte rocket science att man mår bättre då, eller jag gör det iallafall, kanske är alla olika här. Men hur gör man en slaskig tisdag i februari när man vabbar, får hetsiga mail, är mörk under ögonen och trött i huvudet? Då är det långt ifrån kvällssolcykelturer till stranden och morgonkaffe på trappan.Jag tänkte att vi kanske kunde hjälpas åt, fundera ut sätt och tänk att bära med oss in i vintern nu när vi är här, här i lyckans tid. Vad kan man kapsla in, vilka tankar kan man spara, finns det grejer man kan ändra på? Jag vet iallafall att jag har andra rutiner nu och då, såklart, och de kan ju vara en del av problemet, och lösningen.En stor grej för mig på sommaren är att dagen inte slutar kl 17. Efter 17 lever jag ett helt liv här på Gotland. Vi gör utflykter, vi åker och kvällsbadar, jag får fixarryck och städar ett helt skåp, skriver, gör allt möjligt som håller igång hjärnan och kroppen. Det gör mig lycklig. I stan på vintern är det soffan som gäller. Här har vi knappt ett vardagsrum, det finns så mycket att hitta på! Kanske är lösningen att planera in fler kvällsgrejer och förlänga dygnet, trots att det är vinter, mörkt och svårt att vara ute. Kvällsyoga kan vara en sån sak. Det gjorde jag förut men slutade med, dags att ta upp den mysiga rutinen. Soffan är en annan grej. Vi har en enorm jätteskön soffa. Det kanske är lika mycket en blessing som en curse. Jag blir inte lycklig av att vila på det sättet, det är bara att inse. Netflix and chill kan inte vara varje kvällsaktivitet, det måste finnas mer projekt att göra. Teven är samma grej. Här på landet har vi ingen teve och det funkar toppen. Friheten är en annan. Allt är möjligt här på sommaren. Hur får man in den känslan i ett iskallt vinterlandskap i stan? Det vackra är en tredje grej. Jag vet att jag behöver skönhet för att må bra. Fina vyer, vackra vinklar. Ledighet och vila är det sista. Jag är så dålig på att vara ledig i stan, men det ska det bli ändring på. Vardag är vardag och helg är helg. Så får det bli. Vad har ni för tankar och tips? Tror ni jag är inne på något eller är det helt enkelt kört när man bor i Sverige och dessutom i en storstad, som inte heller är jättestor? Nu får ni återgå till sommarlivet. Om det är något jag lärt mig dessa veckor är det att njuta av nuet, så låt oss göra det idag! Puss. 💙
