God morgon och välkommen alla till en ny vecka! Så känns måndagar för mig. Som att allt kan hända och att livet är rent. Möjligheternas dag. Fast den här veckan är en kortvecka och egentligen skulle Pontus och jag åkt till Frankrike med Sofia, Ellen och deras män, njutit av maten, naturen, den stora antikmarknaden som är där varje år och fira vår tionde bröllopsdag tillsammans. Men allt sånt kul är såklart avbokat. Framflyttat ett helt år. Men man är ju inte ensam, det finns också andra saker att göra för att fira kärleken. Såklart <3. Nu sitter jag i vår soffa och lyssnar på sopbilen som vanligt som rullar över kullerstenen här på torget, och skriver från en ny dator! Den gamla gav upp igår efter sju års daglig användning och så köpte jag den tredje sista av den här varianten som finns i Stockholm. Det är inte bara toalettpapper som skralar på hyllorna i dessa tider, mycket vi tagit för givet kommer ses med nya ögon efter detta såklart. Datorn ska jag skriva med på Sandras kontor som jag ska jobba på tis-tors denna veckan. Jag ska verkligen försöka få klart den här novellen som jag babblat om så mycket. Tänker att om jag skriver här att jag ska skriva klart den i veckan så kanske det händer? Men så kommer annat vägen, och i fredags fick jag se omslaget på boken och då kände jag att det verkligen var dags. Så det blir morgondagens uppdrag, skriva klart. Idag ska jag på ett pirrigt möte i stan och i veckan ska jag äntligen få träffa Lizzie och äta middag, som jag längtat efter henne. Annars är det en helt vanlig vecka fast på alla sätt ändå inte såklart. Jag ska försöka träna så mycket som möjligt, springa och vara hemma. Snart kommer maj, bröllopsdag, vår på riktigt och framtiden ligger ju alltid där i horisonten och väntar på en. Eller närmar sig sakta utan att man ser det. Den ser likadan ut som vanligt, men det är den ju inte. Den är full av allt det där som vi tagit för givet och som aldrig mer kommer kännas likadant. Jag minns min första promenad ute efter min operation. När jag första gången på flera veckor kunde andas utan klump i bröstet. Det var en otrolig frihet samtidigt som det var sorg. Den finns alltid med mig den känslan, jag är lite rörigare i huvudet och snällare mot mig själv och kanske andra? Är det så det kommer bli nu också? Vi märker. I lördags dukade vi upp en riktig helgfrukost med ägg från Sebastiens på söder, kommer aldrig vilja äta andra ägg nu, och yoghurt med egen granola, ägg, kokos och honung. Rykande varmt kaffe och rostat surdegsbröd med avokado och chiliflakes. Kuriosa är att jag har tappat det nu. Köpt så många nördiga saker till köket så jag ska bli en proffskock. Tex en liten pensel så jag kan göra som Fredrik Bille Brahe och pensla på olivoljan på avokadotoasten. Ja ni hör ju. En lördagsbrasa. En lördagskatt. Som iofs inte har någon aning om vilken dag i veckan det är. Lynn, min snart fyraåring, är så stor nu. Hur kan ett litet ansikte vara så gulligt???? Jag klädde på mig i 3xblå. Favoritstrumpor. Klänning över jeans, 40-talskofta och strassbrosch att stänga med. Vi gjorde vår vanliga helgrunda och tog båten över till Djurgården. Det smidigaste sättet eftersom vi bor precis vid Slussen. Även det vackraste sättet. Jag får alltid tidssvindel när jag åker båt och tänker att det är mitten på förra århundradet. Vi gick den långa promenaden runt Waldermarsudde och runt i lä. Landade till slut här i Djurgårdsbrunn. Köpte currywurst etc på den lilla apotekskiosken och åt vid vattnet. Jag kom hem med lite nya lökar från Rosendal och planterade dom i terracottakrukor. De små narcisserna som fortfarande mådde bra av de gamla åkte ner i minivas. På lördagskvällen var vi bara hemma, jag gjorde fiskgryta med räkor, aioli och parmesan. Sen låg vi i en hög i soffan och myste, hade alla ljus tända, drack ett glas rött, drack sent kaffe och åt saltlakrits. En snäll lördag en knäpp vår. Vad ska ni göra i veckan? Vad gör ni på Valborg? Hur mår ni? Puss.
