Hej fina ni! Det gick bra hos tandläkaren igår! Om ni skulle undra alltså, tänker att man kanske gör det för man vet ju själv hur himla jobbigt det kan vara med rotfyllningar och sånt om man själv varit där. Men mer om det imorgon, för nu vill jag visa några bilder och berätta om i tisdags när det var en stor dag i vår familj. Vi skulle nämligen hälsa på förskolan för första gången och det är ju ett ställe Lynn ska vara på i sex år så lite big deal är det tycker jag. Jag är ju en sucker för alla stora ögonblick i livet också, och förskolestart är en sån där grej jag fantiserat om tidigare. Första Lucia (kommer böla så mycket) och köpa hem världens finaste små grejer man inte riktigt vet vad det är men han har gjort dem så jag köper och har på bästa plats hemma. Vi tog Miró under armen och spatserade mot förskolekvarteren. Den ligger i söders finaste område, uppe på berget med knasiga små butiker och frisörer som denna. Husen är turkosa och gatorna täckta av kullersten. Det gick så himla bra. Lynn ville inte gå därifrån. Vi tog bussen till Vaxholm sen. För att låta Pontus 91-åriga gudmor och hans pappas första fru bjuda oss på tjockpannkaka. Vi hade köpt blommor. Husen där hon bor är helt makalösa. Att man kan bo så här? Svenska Downton abbey. Astrids hus är inte så pjåkigt heller. Blomkvasten fick bo i vas, och vi åt pannkaka ute i trädgården och lekte ett par timmar. På eftermiddagen var det skönt att bara vila hemma. Och klockan sex fick vi besök! Av Siri bland andra. Hon hällde upp varsitt glas cava i de gamla kupade glasen. Och jag dukade upp kräftkalas! Ica hade nämligen skickat bud med sina färska kräftor och ingen älskar kräftor som jag. Fast jag kommer från västkusten vill jag ha de röda. Kolla den här bamsingen då! Jag är ju uppvuxen med flodkräftor, tills de fick pesten och vi planterade signalkräftor i vår sjö. Lizzie var med också! Mitt liv har blivit så mycket bättre sen jag köpte en skaldjursplatå. Älskar att livet ändå får vara detsamma med en ettåring. Vi har middagar och umgås med våra vänner. Han har så många som älskar honom och som kommer se honom växa upp. Det är ju det obehagligaste med barn. De får en att se hur himla fort tiden går. Som en tickande bomb är de. Innan barn kunde jag bara flyta runt i tiden. Hej Viktor! Som säger något viktigt här. Kanske håller ett litet sensommartal? Vi åt svenska kantareller också, Och drack mustigt rödvin i finglasen. Surplade på. Och det var den minikräftskivan en tisdag. Alldeles lagom och himla mysig i sin överdådiga enkelhet. Man får inte ångra sig i oktober, lika bra att passa på!
