I torsdags, mitt under brinnande flyttpackning och fix flydde mamma och jag ner till Göteborg för att jobba och filma med Äkta Billgrens i två dagar. Vi hade egentligen ett ganska luftigt och händelselöst schema, men det blev ändå en resa jag kommer minnas. Kanske för att jag var mitt i en flytt och att komma tillbaka till min födelsestad skapade någon slags filosofisk vurpa för mig. Jag köpte den här blusen förresten! Tycker mycket om den. Min mamma. En mamma i vått och torrt. Och Göteborskt höstrusk. Vi lämnade våra väskor till teamet och promenerade i duggregnet från centralen till Magasinsgatan för lite fönstershopping innan dagens filmande. Vi gick hit. och in på Artilleriet. Här har jag inte varit sen innan de gjorde om. Under trappan hittade jag stora golvkuddar. Tänk något sånt till Mosebacke kanske? Mysigt för Lynn, och mig som ju alltid varit en golvsittare. Vi ska ha så många enorma växter i urnor. Mamma testar den här soffan. Hon tyckte den såg "hemmasydd" ut. Haha. Så fint på Artilleriet nu, men en helt annan känsla än förut. Mycket mer stora möbler och mindre rumskänsla. En sväng förbi Artilleriet kitchen. Portugisiskt motivporslin hänger kvar. Till Mosebacke vill jag bara ha sånt här. Plus ett festligt helgporslin. Saker jag älskar att fota, krispigt glas i varmt bärnstensfärgat ljus, mmmmmm. Astier de Villatte never gets old. Sen ett stopp på Floramor och krukatös. Jag har bestämt att nära vår och sommar ska hela stentrappan på Gotland fyllas av buxbomsbollar i terracotta. Vi åt lunch på De Matteo och knatade vidare mot vårt hotell. Där började vi filma och sen tog vi bilen mot Mölndal där mamma är uppväxt. Här, i det här huset, tillbringade hon sin barndom. Vi gick runt och kollade på allt, mamma berättade och precis när vi var klara klev mamma snett och vrickade foten. Det blev ett himla kalabalik och självklart hamnade allt på film, såklart. Vid fem var vi klara och fick skjuts hem till mormor där hararna hoppar vilt i trädgårdarna. Mamma fick frysta potatisbullar på sin fot och så satt vi här, tre generationers kvinnor med våra sår och skrattade och bläddrade i fotoalbum och regredierade. Var och en på sitt vis. Mormor fyller 90 år nästa år, mamma som sitter i fåtöljen hos sin mamma som tar hand om henne och jag som är tillbaka hos mormor där jag levde på helgerna när mamma och pappa var ute och gjorde stan. Vid sju tog vi buss 25 mot Domkyrkan och haltade fram till Champagnebaren Forsen och Öberg där jag hade bokat bord till oss. Det ligger så himla mysigt inne på en gård. Nästan som i Paris under markiserna. Mamma fick en påse is till sin fot och så beställde jag in ostron. Och vin. Husvinet på såna här små ställen är alltid så gott, så jag testade det. Sen kom regnet, men vi satt skyddade under markisen och det var varmt och härligt. Min råbiff med jordärtskockor och rivet ramslökssmör. Till och med en smörhatare som jag älskade detta. Där satt vi ett par timmar. Jazzklubben bredvid spelade livemusik, det smattrade regn på borden och mamma mitt emot mig med sin fot i vädret. När vi tog taxi hem sen erbjöd chauffören henne två Naproxen som hon snällt tackade nej till. Men i allt det knäppa var det så fint och annorlunda. Tre timmar bort, vår gamla stad men ändå så ovant allting, vingligt och fint.
