Hej! Tack snälla för den fina omtanken angående mitt återbesök på Karolinska! Det gick bra! Halvvägs till friskförklarad känns så konstigt, precis som min läkare sa det sista innan jag gick därifrån "man lär sig leva med sin sjukdom". Men jag har ju aldrig känt mig sjuk? Bara vetat att det växer något livsfarligt i min kropp. Att jag fortfarande skulle ha cancer. Har man det fastän man inte har något i sig? Jag antar det. Och sen kanske man har det när man blir friskförklarad också. För detta läskiga jag lever med hela tiden, som påminner mig om min dödlighet och skörhet varje minut jag tänker på det. Det kommer inte försvinna. Det är en del av mig. Men tumörer har jag inga iallafall, det håller Falken koll på. Minuterna innan i väntrummet är de värsta, fast belöningen kommer sen. På bussen hem med Pontus och en sovande Lynn i vagnen. På väg att köpa glass. Vi har hela livet tillsammans, kanske. Iallafall har vi idag. <3
