Hejhej! Kliver nu in i vecka fyra av att bloggen beter sig som en vresig tonåring. Jag står där utanför och bankar på dörren. Öppna snälla! Det är mamma! Jag vill bara veta hur du mår?! Men så höjer tonåringen volymen på boomboxen och jag står kvar utanför och suckar. När tappade jag henne? När förlorade jag kontrollen? Igår tidsinställde jag ett blogginlägg som Pontus lagt lång tid på att skriva, ni vet det återkommande med mina mobilbilder och Pontus ord, till kl 03 på natten. Men när det inlägget fortfarande inte hade kommit upp efter lunch tappade jag hoppet. Då skulle nästa inlägg upp, det gick upp snabbare men då försvann det första. Jag känner verkligen att detta måste ordna sig nu. Jag har bara Lisa på ELLE att prata med också och hon kan inget annat göra än att skicka vidare info till IT. IT, de där magiska människorna som jobbar med siffror och kodar och som man aldrig kan nå. Drömmer om en direktlänk till IT-ansvarig, känner att jag har en del att säga hen. Jag kämpar med att hålla humöret uppe! Är glad att ni läser och som tröst får ni gärna likea och kommentera mycket nu under den här trilskande perioden. Så ser jag iallafall när inläggen är uppe. Då blir jag glad. I två dagar har jag varit själv hemma utan killarna. Glömde att sminka mig första dagen, glömde mobilen på första mötet, var en halvtimme tidig till det andra mötet. Virrade runt och hade noll koll på något. Grät lite till mig själv gråtandes i SVT-programmet som jag la speaker till igår. Jag gissar att jag bölar i varje avsnitt. Ni som läser den här bloggen, har ni koll på hur jag är som person? Kanske kommer det fram mer i podden, men i Äkta Billgrens kommer jag inte kunna dölja det iallafall. Jag är en rätt barnslig, skör, donderande, ganska varm och otålig person som vill hålla ihop alla. Hoppas jag inte framstår som en total galning eller hemsk person. Då får det vara så. Vad ska man göra? Bli en ny härligare människa? Kanske är det för sent. Det får bli intensivterapi för mig isf. Kanske är det kört. Tur att Pontus gillar mig, och Lynn, Fast han kommer väl vara missnöjd med mig någon gång. Det är väl de flesta barn med sina föräldrar? Kanske en del av frigörelsen? Som jag uppenbarligen inte gått igenom...... Det är ju problemet. Okej, nu måste jag hålla i mig själv här, inte försvinna iväg. Fast jag vet ju inte ens om ni läser? Kanske är den här buggen en ny typ av smart sätt att göra mig mer äkta? Våga prata exakt som det känns? Man vet ju ändå inte om inlägget dyker upp. Annars vad är nytt? Imorgon ska jag till tandläkaren. Jag har en ny tandläkare och det är så himla jobbigt att behöva berätta allt som är knas med min mun. Tänder som är mjölktänder som jag säkert snart kommer tappa och behöva byta ut och spruckna tänder från bilolyckan när jag var 10 år. Hoppas hen är snäll. Jag vill helst ha en riktig övermysig tandläkare som pratar med len röst och är varm. I helgen ska det bli sol och jag ska på loppis och julbord med familjen och sen är det december. Hela mitt hem doftar underbart av hyacint, det slog mot mig som en vägg när jag klev in, på ett underbart sätt. Nu ska jag dra av mig strumpbyxorna som suttit nere vid knäna sen jag kom hem. Så himla typiskt mig att vara så hetsig när jag kommer in att jag vill få av dem fort men hinner sätta mig vid datorn, påbörja ett blogginlägg (som kanske aldrig kommer läsas?), maila med telefonen och tänka på tusen andra saker. Så sitter strumpbyxorna kvar där vid knäna och väntar på sin tur. Allt har sin tid. Nu blir det pyjamas. Puss hörs snart. Dekorerar bloggen med Vicke Lindstrands snäcka, den perfekta lugg och polisong-klippningen, verket Modell i rosa blus av Einar Jolin, Monets vardagsrum, en torkad blomma och en otrolig utsikt.