God morgon! Måndag igen och jag sitter yrvaken i soffan i vardagsrummet och vänder på ena linsen som vägrar hamna rätt. Utanför på Svartensgatan rumlar sopbilen förbi, det är grått men med en hint av blått på himlen. Härifrån soffan där jag sitter ser jag nästan bara himlen utanför våra fyra fönster mot torget. Och lite tinnar och torn. En sjöfågel som viner förbi då och då och får mig att rygga till, inse hur nära vattnet det är och ibland lämnar de en present på fönsterrutan i farten. Den här veckan är kanske första veckan på länge som innehåller något sorts lunk. Jag är spänd och glad, pirrig och förväntansfull. Jag ska på två möten som kan innehålla framtid och inget får mig att känna mig mer levande än sånt. Det är som att en karta brer ut sig, ni vet i tecknade filmer där en hel värld plötsligt visar sig som akvarell ovanifrån. Idag ska jag ha mitt andra terapisamtal över zoom också, och senare i veckan så ska Sofia och jag spela in Billgren Woods första rörliga material. Inredning och mat blir vårt tema. Jag ser framför mig hur vi har ett gemensamt tv-program, om jag får fylla i akvarellkartan själv, där vi kommer hem till er och hjälper till i vardagsrum, kök och sovrum med små medel. Kanske ordnar med en trädgårdsfest för att fira en bröllopsdag, anordnar ett bröllop och piffar till en sommarstuga. Förra veckan gick jag i snitt 15 000 steg om dagen enligt min telefon. Det är nästan dubbelt så många som jag brukar. Jag känner hur min värld blir både mindre och större av den här perioden. Tar båten över till Djurgården och utforskar med Lynn. Tittar på olika trädsorter och räknar vitsippor. Men också drar mig för att träffa en vän i Vasastan. Så långt att gå. Idag ska jag damma av cykeln. Den bara står där nere i cykelrummet och blänger på mig. Skärp dig Elsa, ja du bor på en kulle men du är frisk och redig, du kan ta cykeln. Jag tänker på när jag cyklade varje dag till och från Trädgården där jag jobbade som pointer ett par år när jag var 21. Jag hade precis blivit singel efter ett långt förhållande och cyklade nykter hem mitt i natten medan staden var helgfull. Jag hade så mycket framför mig då. Tänkte på hur han jag skulle träffa som jag skulle bilda familj med skulle se ut. Men tänkte också inte på det. Bara hånglade runt, åkte hem till killars föräldrahus i Mälarhöjden och sov över, nakenbadade vid stadshuset och kände mig fri. Nu i krisen känner jag mig både fri och fast. Tacksam och längtande. Himlen är både grå och blå. Men kartan breder fortfarande ut sig. Den här veckan ska jag också läsa igenom min novell igen och skicka en sista vända till redaktören. Det har varit en spännande process att skriva skönlitterärt, om än i det lilla formatet. Speciellt till unga vuxna. Hur skriver man till unga vuxna? Behöver man göra sig till, eller är det snarare så att man ska vara rak? Okrusidullig? Nu ska jag läsa novellen högt för Pontus när han har tid så hör jag nog själv om jag är klar eller inte. Längtar tills jag kan visa den för er. Som vanligt på måndagsmorgonen babblar jag på. Jag vill bara säga tack att ni finns, är så vettiga, varma och skriver så fint hela tiden. Stämningen här på bloggen senaste veckorna har varit otrolig. Jag går in här för att värma mig, känner hur allt faller på plats i tonen. Hoppas ni också tycker att det här är en trevlig plats just nu. Det är inte självklart att ha en sån så jag är så glad för det. Och vet ni. Jag har fått mail om Glasso. Han är upphittad. 💘
