Jag pratade med en kompis igår om en grej som jag gärna skulle vilja höra era tankar om. Varför pratar vi så lite om våra relationer med våra vänner? Skulle vi rent krasst kunna säga "vi ska skilja oss" i morgon och det skulle komma från ingenstans? Jag tänker ofta på min vänners relationer och funderar på om jag har den minsta aning om hur de egentligen har det. Kanske är det inte min ensak, men tänker inte ni likadant ibland? Med tanke på hur mycket annat man har stenkoll på i varandras liv - är det inte spännande att vi vet så lite om varandras relationer? När jag var yngre benade vi ut minsta sms, date eller hångel i beståndsdelar men nuförtiden när det är mer på spel (barn, hem, stolthet?) och kanske lite mer komplicerade konflikter än att nån har "för mycket tunga" när man kysser så säger vi sällan saker till de vi står närmast. Min första tanke är att det handlar om integritet. Att det är för att skydda den man älskar men ibland är sur på. Eller är integritet bara en skyddsmantel för att vi egentligen är rädda för att visa eventuella sprickor i relationen? Och det är dit min tanke går. Vad händer om vi alla lever i relationer som kanske egentligen inte är bra? Eller som kan bli bättre om vi skulle kunna ventilera med våra vänner om dom, få råd och våga vara ärliga. Säga när det är riktigt knaggligt och kanske håller på att ta slut. Är det så hemskt då om det inte gör det? Jag tänker att det borde ju vara lite som om man blir gravid. Jag minns de där första veckorna som superjobbiga eftersom jag dolde något så stort för många människor. Mina närmsta vänner och familj visste ju, men det sas att eftersom det kan bli missfall så ska man vänta med att berätta för folk till vecka 12. Så man är säker. Men man är ju inte säker på nåt? Någonsin? Livet kan ju inte vara en säker gång från ruta 1 till slutet. Man snurrar ju runt på tusen sätt i alla tankarna på vägen dit man landar. Jag funderar på om vissa relationer, kanske speciellt vår föräldrageneration, skulle gynnats av att ha vänner man pratar med. Lufta om hur det är där bakom det perfekta skalet och kanske skulle man separerat tidigare, för allas bästa? Och varför kan vi inte prata om den relationen vi lever i nu på ett frankt sätt med våra närmaste. Oavsett om den är toppen, rullar på eller är på väg att gå sönder. Ibland känns det som att vi inte ens kan prata om det inom relationen. Är jobb, barn, hem, fritid, släkt ämnen vi är experter på medan relationen blir ett odiskuterat mysterium? Pratar ni som är ihop eller gifta med era partners om relationen, eller låter ni det bara puttra på tills något stort kommer i vägen och behöver redas ut? Pratar ni med era vänner om era relationer? I vår tid känns det som att folk är ihop och vips gör de slut, utan att man sett ett tecken på att det blivit dåligt. Relationer knakar under hemlig yta. På samma sätt som de bra inte heller syns särskilt tydligt. De bara puttar på de också. Vad är knepet för en lång och lycklig relation? Är det att prata med varandra men inte andra? Prata med alla, prata med ingen? Jag tror nämligen att just kommunikation, eller mer specifikt att lära sig varandras kommunikation, är en av de stora nycklarna. Jag måste dock erkänna att jag inte är så bra på att prata om relationer själv. Kanske är det mig det är fel på? Kanske sitter alla andra och pratar nära om sina relationer men inte jag? Undrar vad jag är rädd för isf, är det rädslan för att få höra att jag gör fel, inte duger? Och varför är jag isf rädd för att höra det, för att få chansen att bli bättre? Är det nyckeln till frågan? Vi pratar helst inte om våra relationer för det är som att prata om sig själv när man inte har kontroll? Vad tror ni? 💖
