Allt började i lågstadiet när jag fortfarande bodde i Göteborg. Jag minns det så tydligt för jag har berättat om det tusen gånger. Det var en helt vanlig glad dag och jag sprang med öppna armar emot min kompis som jag först när jag var riktigt nära insåg var en total främling. För att rädda situationen sprang jag förbi henne med fortsatt öppna armar, rundade ett hörn och försvann bakom planket. Dagen efter gick mamma och jag till optikern och glasögon provades ut. Jag hade dålig syn, det var dags att göra något åt det. När vi flyttade till Stockholm berättade min nya gulliga optiker på Linnégatan att jag kan ha kontaktlinser om jag vill, så det provades ut och blev mitt nya synhjälpmedel. I åttan fick jag virus på hornhinnan under en London-resa och fick absolut inte bära linserna. Synen hade blivit sämre och det var dags att prova ut nya glasögon. -7,5. Tydligen är mina ögon avlånga och astigmatiska. Det går inte att göra mycket åt för även pupillerna är stora så det är riskabelt att operera. Fördelarna med dålig syn är få. Jag slipper se det jag inte vill. Damm i hörnen, finnar, smutsiga fönster och skrynkliga plagg. Jag är inte så noga, jag ser ändå så dåligt, det är skönt att slippa detaljer ibland. Alla intryck man matas med. Ser jag mig själv där i spegeln så vet jag inte riktigt vad jag ska tycka, det är suddigt i kanterna och det trivs jag med. Nackdelarna då? Jo, det fick jag erfara igår när jag mallig över vår fina matta, som jag flyttat från sovrummet till vardagsrummet i ett inspirationsryck, fotades ur flera vinklar och lades upp på Instagram. Mitt under klädbyte inför dagens träningspass. Första dagen i stan. Första dagen med to do's och hetsigt tempo. I en lyxvärld som är min. Härligt! Pepp! Stan! Där står jag och nöjt fotar min fluffiga fina matta men ser såklart inte att även jag själv, alltså hela jag endast iförd ett par genomskinliga trosor, är med i bilden. I spegeln. Med koncentrerad blick och mobilen framför mig. Tuttar och allt. En vänlig själ berättade det för mig i kommentarsfältet en halvtimme senare och fortare än jag hann klä på mig tog jag bort bilden. Undrar hur många som har en go skärmdump på mig topless i hemmaknut nu? Det får jag väl bjuda på. För hur farligt hade det egentligen varit att stanna upp där på gatan med öppna armar och sagt oj, jag trodde du var en annan! Hade jag vetat då att jag skulle visa mig naken för hundra tusen personer utan att veta det tjugo år senare så hade jag nog bett om en ögontransplantation. Fast kanske är det inte den dåliga synen som gjorde att jag blottade mig på Instagram igår, utan peppen på att vara hemma. Krocken mellan sommar och höst. Vissa pratar om sandaler och trenchcoat, men inget säger första veckan i stan så mycket som naken i spegeln när man fotar inredning.
