God morgon! Jag hann inte förinställa morgonens blogginlägg som jag alltid gör kvällen innan igår, så nu sitter jag här alldeles själv i vardagsrummet och skriver klockan sex. Det är tyst, mörkt och väldigt mysigt. Jag älskar ju att skriva på morgonen, nästan som att det känns som att vi är på Gotland nu. Tänk att vi snart är där! Åh <3!! Idag går min bok Elsas husdröm till tryck och det är en stor dag. Idag ska jag göra tre intervjuer och imorgon firar jag genom att faktisk checka av en punkt på min bucket list för livet. Kan ni gissa vilken? Den här bokprocessen har varit så himla spännande för mig. Jag har ju skrivit böcker förut och jag skriver här på bloggen varje dag, men den här boken är något annat. Jag har verkligen försökt utmana mig själv, kombinera inspiration med skildringar ur mitt liv och även få till en tydlig berättarkurva. Jag hoppas att det märks sen när/om ni läser. Att jag lagt ner tid på att det ska vara spännande att läsa, inte bara inspirerande. En annan bieffekt av att skriva den här boken har varit att jag kommit mycket närmare min sorg efter cancern. Jag har fått klarhet i så mycket och faktiskt för första gången sen det hände vågat stäcka ut en hand till andra som drabbats av samma sjukdom. En av de största chockerna när jag gjorde det är att vi alla har samma erfarenhet av att lämnas till vårt eget öde efter avslutad behandling. Att som 30-åring vara rädd för att dö och sen dessutom av med sin fetrilitet i samma veva är två parallella sorger att bearbeta. Som tillsammans känns som att det formar ens liv och existens. Dessutom har jag insett att väldigt många har samma erfarenhet som jag med cellproven. Alltså att de gjort flera cellprov som får felaktiga svar och sen har proven tappats bort så det går inte att eftergranska. Det känns så himla mystiskt att något som rör prevention av cancer ska vara så osäkert? Att ett cellprov bara är delvis säkert vet man ju, men att det sen många gånger tappas bort blir ännu ett sår att lägga till listan. Jag blir klokare och skarpare i huvudet kring detta för varje år som går. Tänker att här finns det saker man kan göra. Kanske skriva en debattartikel, kanske gå samman med ett gäng andra drabbade, göra skillnad för framtidens tjejer som får gå uppleva samma resa. Man är ju inte ensam, fastän man känner exakt så. När jag sitter här klockan sex i min soffa och tittar ut över torget där solen sakta går upp tänker jag på hur himla fint och bra det blev till slut ändå. Lycka finns i så många former. Strävan efter att kunna andas och må bra. Vila. Njuta. Läka inuti efter allt vi går igenom. Det syns inte alltid i Instagrambilderna. Men det finns ju där. Efter ett par timmar i samtal med andra drabbade känner jag hur hjärtat klappar snabbare. Det är rädslan som kommer tillbaka. Men det är också känslan av liv. Att man faktiskt kanske kan göra något som gör skillnad för framtiden! Ska bara fnula ut vad det kan vara. Så går boken till tryck. En guidande hand till en sommar. Både det inre och det yttre. Det ljuvliga sommarlivet omringat av tankar, tips och vatten. Det samspelar mer än någonsin på sommaren tycker jag, inuti och utanpå. Kanske därför jag längtar så efter den. Mornarna i Gotlandshuset när solen fyller vårt sovrum. Lynn ligger med tungt huvud på en kudde mellan oss och i en kort sekund ser han ut som när han var riktigt liten. Plutiga läppar, fjunigt hår, solen som lägger sig som ett täcke över hans mjuka hud. Han är symbolen för livet som rör sig framåt, för att det finns oändliga möjligheter. Jag kliver in i ett nytt skede nu. Efter fyra år. Jag känner det. Dags att sluta sörja och börja leva fullt ut. Vända blad, se solen gå upp och gå vidare. Inte vara i mig själv så mycket, kliva ut och hjälpa andra. Våga slappa taget och njuta av livet som jag fick tillbaka. Bocka av på min bucket list. God morgon, välkommen till en ny dag! <3
