Jag läste Gift av Tove Ditlevsen i ett svep under Strängnäsdagarna och vill så gärna tipsa om den till er! Det var nämligen en bok som sög tag i mig och verkligen åt upp hela min uppmärksamhet. Pang bom kär blev jag. Jag älskar den här typen av romaner, så nära och självupplevda av författaren så det känns som att man sitter där bredvid henne i ett rum, sörplar på kaffe och lyssnar på hennes berättelse medan man vilar hakan i händerna. Tove Ditlevsens självbiografiska trilogi är skriven på 1970-talet, men nu har den sista och bästa delen, Gift, utgivits med en ny översättning. Boken handlar om Toves år som gift, som titeln beskriver. Men den handlar också om ett annat gift. Om skrivandet och drogerna, missbruken. Att hennes liv har tre så tydliga riktningar. Hon gör allt fullt ut och kastar sig handlöst. Byter liv på en halvsida och jag följer med som att hon för och jag följer. Romanen är så enkelt vackert skriven och utspelar sig i ett 1940-talets Köpenhamn. Bland sökande och magkänsla, graviditeter, aborter, män och mörker. Jag tror att jag älskar den extra mycket eftersom jag är så rädd för att mista kontrollen, göra fel, göra folk besvikna. Tove har bara en tydlig riktning åt gången, dömer aldrig sina egna misslyckanden för hårt och beskriver utan lullull exakt hur det kan vara att vara kvinna. Bördan man bär, de stora frågorna och ansvaret vi måste axla. Kraven på oss och förväntan om duktighet. Men boken är så lätt och luftig, det är enkelt att läsa och bläddra. Jag läste ingenting om den innan och vill därför inte heller beskriva för mycket för er. Jag tycker nämligen att det enda man egentligen behöver säga angående böcker är att de sög tag i en och var ruskigt bra. Så blir iallafall jag sugen på att läsa böcker, och så visar min magkänsla mig redan på första sidan oftast om det är något jag kommer bära med mig efter och ångra att jag läste så snabbt. Så var Gift. Läs den! 📖💞
