God morgon fina ni! Jag tänkte använda det här måndagsinlägget som ett litet livs-check up. För det glömmer man ibland när livet, flytten och blogginlägg fulla med foton kommer mellan. Men det är viktigt. Lika viktigt som när man frågar en kompis hur läget är, är det att lätta på locket här ibland. Har ni tröttnat på mig och mitt blabblande om flytten än? Jag har iallafall tröttnat lite på mig själv. Men jag tror det är en del av processen. Att man pratar, förbereder och tänker. På det sättet gör jag mig själv rustad för de känslorna som jag vet kommer komma när vi väl har flyttat. Eller, jag har egentligen ingen aning. Men jag vet att det kommer kännas starkt. Tänk om vi är helt missnöjda? Tänk om det känns 100% fel när vi väl står där med lådorna och livet framför oss? Tänk om det händer? Tänk om jag mister all kontroll? För det är ju det som det handlar om egentligen. Hur ska man lyckas vara samlad och lugn när man gör något så stort som att byta plats efter fem år? Jag läste någonstans för länge sedan att det näst mest traumatiska för oss människor i livet förutom när en närstående dör är när vi flyttar. Men jag har också läst någonstans att det är bra för oss att förflytta oss var femte år. Iallafall lite grann, byta mönster och mataffär. Fast vem vet vad som är sant egentligen. Målbilden är ju egentligen bara att sitta med Lynn där som tonåring och spela tv-spel. Fast då är ju lägenheten skit samma. Någon frågade mig i ett frågeinlägg om jag hellre är olycklig på Mosebacke än lycklig i Fruängen. Sjukaste jag hört. Tänk om det fanns en plats där man var garanterat lycklig. Jag skulle flytta dit ögonaböj. Problemet är ju att man aldrig vet hur man kommer må. Jag vet ju knappt hur jag mår just nu om jag ska vara ärlig. Ibland tappar jag bort hur jag mått när jag blickar tillbaka också. Hur var det egentligen? Hur var jag som barn? Hade jag en lycklig barndom? Hade jag en lycklig tonår? Vem vet. Kanske det borde göras en tv-serie som utspelar sig i en högstadieklass, klassiskt upplägg bara det att man följer en ny person i varje avsnitt. Man får ju perspektiv när man släpps in i andras måenden och liv, inte bara granskar det utifrån. Ganska ofta tänker jag på om jag verkligen är en vettig människa. Jag har inte de där charmiga varma dragen. Jag roffar och pratar högt. Glömmer bort mig och tar plats. Känner så mycket att det sitter på huden. Det är inte favoritpersonligheten just nu. Man ska vara sinnlig och ödmjuk. Långsam och integritetsfull. Jag vill verkligen bli mer av de där sakerna. Kanske blommar det upp på Mosebacke? Troligtvis inte. Gissningsvis inte heller i Fruängen. Undrar hur mycket av makten som är min? Är det redan kört? Har det med barndom och tonår att göra, vem man är nu? Kan man bli en ny människa efter 30? Fastän man redan fått cancer och barn och eget tv-program och inget av det gjort än till en bättre person? Det är bara jag. Som Lynn brukar säga så fint. Det är bara jag. Och det räcker kanske. Man ska ju älska sig själv som man älskar andra för att de bara är sig själva eller hur? Men man ska också jobba på att bli bättre. Hur ska jag veta vad som duger? Och vad som måste bort? Och hur man gör? Den här veckan är sista veckan på Hallandsgatan. På torsdag åker mamma och jag till Göteborg i två dagar och filmar. Äter på Solrosen i Haga och fyndar på Saronkyrkan. Som när vi var kids. Eller jag var ju barn, hon var vuxen. Men det såg jag inte då. Iallafall inte när vi var på loppis. På tal om loppis hade jag min flyttloppis igår. Det kom lika mycket folk som sist, jag hade lika mycket grejer som sist och det sålde lika bra som sist. Det var så fint när bloggläsare kom fram och sa hej jag känner dig. Eller du skriver så fina ärliga texter. Det var faktiskt den komplimangen som gjorde att jag ville skriva lite här idag istället för bara göra en veckolista. För allt det viktiga händer ju inuti. Oavsett möten, middagar och to dos. Helgen var extra allt på så många sätt. Loppisen igår samtidigt som vi pottränar för fullt med blandade resultat. Mamma var bra hjälp och sen bjöd jag alla på salmon bowl och mandelglass efteråt som tack för all hjälp. Men finast var ändå i lördags. När vi var på landet och kanske tog årets sista bad. Ja nu vet jag. En plats där jag är garanterat lycklig. Min mammas landställe. Den bryggan. Där jag lärde mig simma. Men dit kan jag ju inte flytta. Det är ju hennes. Men det finns ju där. Och kanske var det mer faktumet att vi alla var samlade. Och vi badade. I linnen och konstiga kalsonger. Det som fanns. Och för små badrockar. Bild från senaste Vogue Australien. Elle McPhearson och hennes son Cy i pyjamasar. Ha en mysig måndag alla så hörs vi snart med mer livsrapport från sista veckan på denna platsen. <3
