God morgon denna decemberlördag! Julen närmar sig med stormsteg. Har ni fått julkänslan än? För mig kom den förra helgen när vi tog in julgran, klädde den (ska visa nästa vecka!), jag slog in alla paket (ska visa det också) och kanske prick nu när jag sitter i ett mörkt sovrum och blickar ut mot parken och ser ett tunt vitt täcke över gräsmatta och träd, två granar som är invirade med ljusslingor och en drös fönster i sekelskifteshuset mittemot tända med varma ljus. Det varma i det kalla är det juligaste för mig. Lugnet, en tyst morgon och mörkret. Jag försöker känna efter när jag har såna här ensamma mornar hur jag faktisk mår och känner. Jag tror att jag börjar komma ner i varv inför julledigheten. Vi ska vara helt lediga tillsammans mellan 21 dec och 8 jan. Så det blir 17 dagar av att bara njuta av vintern. Jag känner mig pirrig när jag tänker på nästa år, längtar tills januari kommer, men vill inte missa julen. Vill stanna här och nu och ta det långsamt också. Igår trodde vi att Lynn var sjuk men det visade sig vara falskt alarm. Så Pontus och jag delade på hemmamyset och det var kanske veckans bästa dag. Att bara kolla på film, mysa i soffan och leka i parken tillsammans. Jag hade det mesta jobbet gjort sen innan och kunde mest njuta av att förälänga helgen och sänka axlarna inför jul. Lynn säger sitt eget namn nu och orden börjar rulla på. Är så glad för det. Älskar hur han sjunger sankta Lucia och tecknar mitt bland alla orden för att göra sig förstådd. På kvällen kom Annaklara och Greta hit och nu när de är över två år båda två kan de verkligen leka tillsammans så vi får sitta i soffan med rödvin och prata. Sen badade de ihop och det var det gulligaste jag sett. Om jag ska gå tillbaka till mig så tror jag att det kanske är lycka jag känner? Brukar ju vara det när jag inte vet säkert. Lycka är ju något som ligger som en filt, precis som sorg. För mig är det inget rus. Det kan finnas rus i lycka, men framför allt är lycka något som gör mig lugn och lite tom? Långsammare än när jag är hög på livet, men helt utan grubblerier som när jag är olycklig. Hur funkar det för er? Känner ni alltid lycka starkt som en våg av känslor eller betyder det för er som mig att man liksom är till freds? Kanske bara jag som sänkt mina krav på lycka. Så länge jag har allt på sin plats och ingen enorm oro räknar jag det som lycka. Har man känt stark olycka blir allt annat bättre när man jämför. Pontus ligger i soffan och sover. Han jobbade sent till 02 igår med ett musikevent så jag bäddade där ute så han inte skulle väcka mig. Lynn ligger i min säng och sover och jag sitter i fotändan och skriver och blickar ut genom balkongen. Klockan är strax åtta med det känns som att klockan knappt är sex. Jag tänker på semlor, på mitt återbesök till Karolinska i januari (går en gång i halvåret nu bara), på min ring som jag är så glad över, på nästa år, på podden som kommer på tisdag där både jag och Sofia gråter, på att det kanske blir en vit jul ändå (hoppas), på att jag kommit på vad jag ska ha på mig på ELLE-galan och på att jag har en hel helg av ledighet framför mig. Idag ska vi på Skansens julmarknad och jag ska gå loss i butiken. De har alltid de finaste sakerna inför jul. Ljus, keramik och annat julklappsvänligt. Nu tänds fler och fler fönster på andra sidan parken och Lynns andetag är inte lika tunga. Jag hör ett prassel borta i vardagsrummet och snart kommer det nog att dofta kaffe. Så vi hörs senare, jag har ett helt annat, förhoppningsvis mindre svamligt, inlägg förberett åt er då. Jag gissar att det kan bli en del tankar från mig denna julen, det är ju en så känslosam och svår tid på många sätt plus att jag ska försöka vara ledig från datorn som på sommaren. Då finns nästan bara tid för mig innan killarna vaknat och jag är så dramatiskt melankolisk på morgonen. Hoppas ni har överseende. Lovar att bjuda på julinspiration också. Det kommer nästa vecka. Nu ska jag ta helg. Puss! ✨
