Det finns så mycket tankar dagarna innan sommarlov. Det mesta som rusar i mitt huvud är fint, men jag har en del tvivel också som jag lever med. Duger jag? Är det jag skapar bra nog? Vem är jag och vad är allt bra för? Jag tror det behövs, fundera och se sig själv utifrån så som jag gör i juni.Jag tänker på hur jag är med den där vännen där jag vill att det ska vara avslappnat och sant men det är något som skaver. Jag ser att det nog ligger hos mig. Och det gör inget. Allt behöver inte vara helt rent alltid. Där det krånglar finns det chans att se sig själv och sina brister. I sommar vill jag bli bättre på att snappa upp små känslor och inte vara rädd för att det ska kännas fel. Ingenting är farligt, förrän det är farligt. Jag ska vara positiv och modig, det säger jag till mig själv ofta. Inte tvivla och inte jämföra mig. Det känns ju allra bäst när jag bara i inne i mitt rus av jobb, intryck eller sommar. Nu kommer den. Sommarlovet som ett brev på posten. Igår morse sa Pontus till mig att han tänkte på att vi varit gifta i 12 år nu men att det bara är en liten tid av vårt liv. Det svindlade, men var inte läskigt. Ögonblicket hängde där i luften. Med allvar och spänning, lite rädsla. Tills han började scrolla i mobilen och sa glöm vad jag sa, Anton Ewald har skiljt sig så tack för den här tiden. :)Igår drack jag ett glas vin med min bästis Alice i ösregnet och kände mig så där sentimental igen. Sista gången vi ses på nio veckor. Vi har klarat det förr, sa jag. Det som alltid finns där och känns tryggt lever vidare. Det är lätt att ösa kärlek i det som är ofarligt, beständigt. Kanske föder Tove barn inatt och då ska Alice få vara med. Lyllos henne. FaceTimea mig var det sista jag sa innan jag gick hem. Jag vill se allt!Det är två dagar kvar tills vi åker. Stan mullrar, blixtrar och sen gassande sol igen. Den drar i mig och mina tankar. Jag får ett rus och skriver till en tjej jag tror skulle kunna bli en fin kompis att vi måste dricka vin ihop efter sommaren. Jaaaa säger hon. Det känns skönt att ha det där i telefonen. Hoppet om att det fortfarande finns kvar när jag lämnar. För jag tror att jag måste göra det den här sommaren. Något annat. Inte ligga i sängen klockan 06 och scrolla igenom de vanliga platserna på internet. Inte jämföra mig och inte jaga något. Vara i allt det härliga. Ta lite ledigt Elsa sa Alice innan vi sa hej då. Unna dig. Jag svarade att jag kan lova att jag bara ska göra det som känns bra. Det som ger energi och lycka. Ett långt scroll på Instagram lämnar mig med en känsla av mätthet. Vill bara få ryck och rus. Försvinna bort i en timme bland ogräs och ringa Alice från grusvägen.Jag plockar fram små guldkorn från året hittills. Samtalet med Oma där jag berättar att pappa och Lynn varit själva på McDonald's och spelat bowling. Jag kan se dom där. Omtanke från min pappa när han öppnar den lilla lådan happy meal. Ett minne jag inte själv har med honom ensam, men som Lynn får nu. Att han är en av mina favoriter i familjen. Vem kunde tro? Hur kom jag hit, efter så många år av att vara rädd för att gå nära Slussen? En klapp på axeln. Andreas kille Andreas (!) som köpte 1980-talstransformers till Lynn i födelsedagspresent på Myrorna. Så mitt i prick. Lynn som älskar sin hoodie och berättar att den är cool på två vis. Med luvan uppe och nere. Snart börjar skolan. Det är tacksamhet tror jag. Att få leva i allt det röriga som är känslor och analys. Våga tro på att det jobbigaste kan bli det finaste. Oftast är det ju precis så. Tanken om att kanske är ett barn precis rätt för oss. Det finns så mycket vi kan göra, så lyckligt att vara hemma i. Friheten från klorna. Det som säger hur jag borde vara för att vara rätt, leva rätt. Det är den första smaken av ledighet. Den första lätta känslan av sommar i mitt bröst.
