Det var fint att läsa om era favoritinlägg på bloggen genom tiderna. De där som fastnat. Många skriver om mitt inlägg från min förra födelsedag, när jag berättade om min operation. Och det blir ju extra gripande kan jag tänka mig, när man följer någon i livet. Ni var ju med när jag träffade Pontus och blev kär, när vi förlovade oss och gifte oss, när jag berättade att jag var gravid och sen när jag fick första brevet om cellförändringarna. Man är inte bara en notis i en tidning eller statistik, utan en vanlig människa. Det blir en berättelse om ett liv, något som kanske går att känna igen sig i och förhoppningsvis hitta styrka i. För sina egna livsproblem och sin egen lycka och längtan. Jag pratar ju inte så mycket om att jag varit sjuk. Det finns en anledning till det. Jag är fullt medveten om det, tänker på det kanske 400 gånger om dagen. Men jag måste få leva och vara lycklig också. Det räcker att jag alltid måste titta bort när jag googlar mig själv och något för att hitta en bild till ett blogginlägg, jag vet ju vilket ord som kommer först. Men jag är så mycket mer än det. Jag kommer säkert vara med om minst tio pangstarka och jobbiga grejer till innan livet är slut. Det är väl oftast så att man inte delar med sig av det till alla, för de flesta har ju inte en blogg som jag. Men i mitt liv handlar det ju om hela paketet, att kunna lyfta på locket och visa hur mitt liv verkligen är, blandat med inspiration och sånt jag älskar att visa. Sånt som är vackert. Som Gotland, som loppisar, Lynn, sovmornar, goda frukostar, nya kompisar och gamla. Skogspromenader, roliga nya jobb och recept. Men jag ville ändå att ni ska veta att jag inte hymlar. Jag döljer ingenting. Jag vill helt enkelt bara gå vidare en liten stund, få luft mellan då och nu. Snart fyller jag år igen, då blir jag 32. Pontus och jag pratar om hur vi ska fira. Ni vet att han fyller ju år fyra dagar efter mig, och nästa år ligger det en helg mellan våra födelsedagar? Perfekt tillfälle för oss att hitta på något och lägga pengar på det istället för att byta presenter! Förra året tillbringade jag ju min födelsedag på sjukhuset och i soffan hemma, men nästa gång blir det revansch. Jag vill helst ta revansch alla dagar dock. För om det är något man lär sig av jobbiga tider är det att fy satan vad bra man har det när man inte är sjuk eller rädd. Då har man ju allt. Det är lätt att glömma, och jag kommer aldrig mer glömma det. Jag vet egentligen inte varför jag skrev detta. Kanske har jag lite dåligt samvete för att jag är så positiv här på bloggen men livet är ju så mycket mer. Även nu. Men jag vill bara säga att jag vet. Jag vet vad som hände, även om jag inte nämner det så ofta. Och jag vet att ni vet. Det är en liten del av det stora hela, en skarp sväng jag inte var beredd på. Men den som tror att den kan styra livet blir ofta mest besviken. Den som stannar upp och ser allt det fina som faktiskt finns rakt under näsan är den som blir lyckligast. Man slutar jaga och börjar njuta. Nu ska jag fortsätta med det jag gjorde innan jag fick skrivsug, nämligen städa skafferiet! Sen ska vi ut i solen och äta familjelunch, och i eftermiddag ska jag på lussefika med massa kompisar. Ha en fin andra advent! Puss.
