Jag hade ett samtal med Lizzie idag som jag känner mig helt frälst av. Det var som att hon sa i en mening allt det som jag behövt höra under kanske tio år av terapi. Hur kan det vara så? Är det för att jag verkligen lyssnar när det är en vän? Eller är det så enkelt att just det där självklara behöver höras i en stund som inte är ett terapisamtal utan en trevlig förtrolig stund med någon man är sig själv med? Det finns inget ramverk om att detta är ett viktigt samtal. Jag är helt oförberedd på att få höra något som kastar om allt i mitt huvud. Kanske är jag just därför så himla mottaglig. I den stunden är jag inte redo för terapi, sitter med näsduk och öppnar mitt hjärta förberedd på att bli manglad psyklologiskt. I den stunden är jag bara jag. En vän och en människa. Inte ett problem eller en barndom. Vi pratade om hur svårt det är att vara en person med ångest i pandemitider. Alla de där distraktionerna och glädjeskjutsarna som annars kan komma och bryta upp tunga perioder och ibland vara fler än de svåra är borta. Kvar står man med oro och sitt inre som snurrar runt i huvudet. Det är enkelt att vara skör just nu, känner ni samma? I samtalet om det sa hon det självklara som nu snurrar som ett mantra i mitt huvud. Allt handlar om självkärlek. Den där otroligt äkta kärleken till sig själv. Tex så kan man fråga sig när ångesten, tvivlet, de hårda orden som man säger till sig själv kommer - skulle jag säga detta till Lynn? Skulle jag döma honom för det? Skulle jag tycka att Lynn var misslyckad om han gjorde ett ogenomtänkt val som inte blev rätt? Skulle jag likställa det med hans person? Vill jag att Lynn ska vakna varje dag och vara orolig över hur det kommer kännas idag? Nej. Jag vill att han ska vakna varje dag och vara nyfiket lycklig över vad dagen har att erbjuda. Om Lynn var ledsen eller fick ångest, skulle jag döma honom hårt då? Säga att han drar ner stämningen för hela familjen och be honom skärpa till sig, han har ju allt? Nej det skulle jag aldrig. Så varför säger jag då det till mig själv? Med de här tankarna i bakhuvudet idag känner jag att jag klivit in i ett nytt rum i pandemin. Det är det snälla rummet. Jag ska vara exakt så snäll mot mig själv som jag är mot Lynn, mot Pontus, mina vänner och alla andra jag älskar. Jag ska vara ännu snällare mot mig själv. Snällast. Och det är svårt. För jag har i alla år blandat ihop mitt självförtroende med självkänsla och tror därför att jag inte bör höra något om hur bra jag är för det har jag redan hört för mycket. Men det där är ju prestation. Detta handlar om att bara existera. Vad tror ni? Kan ni också behöva vara lite snällare mot er själva i dessa tider? Lika snälla som vi är mot andra? Kanske låter det helt banalt, fånigt och självklart. Men jag hör så mycket tankar om hur jag är så jag har liksom slutat höra min egen röst. Den måste vara starkast såklart. Och snällast. <3
