God morgon! Hur har ni sovit? Jag hade den kanske bästa dagen hittills igår. Fotade inte en enda bild med systemkameran dock. Men ibland måste även en bloggare bara få uppleva även om dagen skulle vari fin ur bloggperspektiv. Det föll så perfekt allting. Älskar när dagarna gör så. Jag tror det var för att det regnade en riktig skur, sen kom solen. Det gick från mulet till fint. Jag trotsade den ömmande halsen jag hade för några dagar sedan och sprang. Mår så himla bra av det. Sen fick vi besök och efter sex dagar bara vi var det så skönt att få prata. Visa upp huset och vara stolt. På kvällen blev vi överbjudna till vår gulliga granne Bo och allt var perfekt. Mådde så himla himla bra. Men så vaknade jag imorse efter en känslosam dröm. Jag drömmer ofta på morgonen och vaknar liksom som i ett andetag. Som att jag faller väcker jag mig själv och fattar inte om det är mitt mitt i natten. Fast jag ser ju att det är morgon. Solen skiner in. Jag drömde om att jag hade en hård knut i magen, ett litet foster som jag kämpade med att få överleva. Men det dog. Jag kämpade på så himla mycket i drömmen. Visste att det egentligen inte gick för mig att bära ett foster men blev så lycklig av att det faktiskt var någonting där att jag tillät mig klappa den. Men det visade sig vara en tumör. Sen vaknade jag. Det är så mycket hjärnan bearbetar och kämpar på med när man är ledig. Jag känner mig alltid som att jag är på en psykologiretreat när jag är här. En veckas terapi. Jag lär mig så otroligt mycket om mitt känsloliv när jag är ledig. Tillåter mig att känna alla känslorna. Drömmer vilt. Njuter av de små sakerna. Ser de stora sakerna jag har. Jag ser det på Lynn också. Han pratar mycket mer när vi är här. Man ser att han mår bra av att vara med oss hela tiden. Fast han blir irriterad också såklart. Precis som vi. Då får man gå iväg. Han behöver leka själv också en stund, precis som vi. Men snart är allt som vanligt igen. På onsdag åker vi hem till stan, Lynn går på förskolan, jag ska jobba massor och kanske hinner man inte tänka eller drömma då. Det är skönt på sitt sätt. Man måste få vila i huvudet genom att ha massor att göra ibland. Och andra gånger kanske man verkligen behöver tänka. Fastän det är jobbigt det som kommer fram i drömmen. Man vet det ju där inne jämt, men när tankarna luftats har de bearbetats en smula. Då är det lättare att gå vidare. Och det är ju det enda man kan göra. Varför stå där i mörkret och stampa? Idag är det en strålande solig Gotlandssöndag. Vi ska på en riktig gårdsauktion, det finns ny väldoftande granola i köket, snart vaknar killarna, jag ska podda med Sofia och sitta inne i vårt skafferi och skratta åt hennes bravader och skvaller. Igår var ju en så himla fin dag. Perfekt. Kanske just därför jag drömde om det jobbigaste? Jag var liksom rustad. Och nu lite tryggare i hjärtat just därför. Springer ut ur molnen och in i solen.
