Igår hade jag mitt första återbesök på Karolinska. Jag ska gå dit på kontroller var tredje, fjärde månad de första åren för att sen glesa ut det och sluta efter fem år. Det var så himla jobbigt att vara tillbaka. Doften i korridoren, åka samma hiss som jag åkte ner till operation på en bår och se orden gyn tumörkirurgi på skyltarna. När jag är hemma kan jag liksom leva på relativt normalt. Jag har läkt i kroppen, men så fort jag är på sjukhuset igen inser jag att jag inte läkt i själen. Jag är tillbaka i de värsta känslorna jag upplevt i mitt liv. Totalt brist på kontroll. Jag är bara en kropp, och jag är helt i era händer. Läkaren berättade att jag troligtvis burit på detta i 10-15 år, och att alla cellprover jag tagit tidigare visat falska negativ. Alltså, det kom som en chock. Jag känner mig så lurad. Jag trodde att testerna skulle visa om jag var sjuk eller inte, men nej. Det var bara den sista, den jag tog nu på min återkontroll efter förlossningen, som lyckades upptäcka det dödligt farliga. Jag skriver detta mest för att jag inte trodde att det var sant. Att det gick till på ett annat sätt och som en liten efterlysning. Jag fick ett mail eller en kommentar från en tjej precis när jag opererat mig och berättat om det på bloggen som sa att hon fått falska negativ på sina tester och nu ber jag dig maila igen! Jag raderade nog din kommentar eller mail, som jag gjorde med mycket jag fick där i början för jag var rädd för allt som tog tag, men nu vill jag så himla gärna prata med dig igen och din erfarenhet. Så maila! Att detta är en del av mitt liv för evigt är helt klart. Jag har en 10% risk för återfall och kommer vara livrädd vid varje besök nu i fem år och sen vidare säkerligen. Men så tänker jag att alla har en risk. Hela livet är en risk. Det är därför jag måste göra allt det där som jag annars sköt upp till sen. Det är därför jag måste leva nu, fullt ut och hela tiden. Det är så fruktansvärt. Men det är mitt öde. Jag känner mig ofta som något förbrukat skräp. Som att jag haft mitt roliga, levt mitt liv. 31 år och klar. Över som person, redo att kasta in handduken. Jag har ju varit så stark och levande, men nu är jag rädd. Ledsen och sorgsen och rädd. Men så säger Pontus att jag är mer värdefull är någonsin. Och människa. Precis som alla andra. Jag fick bara känna på det lite extra detta året. Translation: Some thoughts right after my first check up at the hospital after my surgery.
