God morgon. Mår ni bra? Jag ska berätta om vad som hände i torsdags, för det har skakat mig i grunden och såna tillfällen är svåra att bära runt på och samtidigt driva en blogg helt normalt så det är lika bra så vi kan leva vidare och njuta av hösten. Det var i torsdags allt hände. Vi satt alla tre vid middagsbordet men jag hade ätit upp först så jag gick och la mig i soffan medan Pontus satt kvar med Lynn som knaprade på is han hade i sitt vattenglas. Han älskar att äta is, fylla isbrickan och lägga is i våra glas när vi dricker äppelmust, så det får han göra för att vara delaktig i matlagandet och dukningen. Men så ser jag på Pontus ansikte att något inte är rätt. Lynn har tagit en stor tugga av glaset! En två gånger en centimeter stor glasbit har han svalt och vi inser att den inte ligger i tallriken utan i Lynn. Pontus plockar upp små splittror av glas ur hans mun och vi får panik. Han har svalt det! Så vi ringer 112 och får prata med en person som frågar om det blöder ur hans mun vilket det inte gör men både han och vi är rädda. Pontus och Lynn hoppar in i en taxi och åker till barnakuten på KS. Jag stannar hemma och ringer in min lillebror Sigge som får vara med mig medan de är borta. Här är jag säker på att han ska dö. Jag är helt säker på att den där glasbiten i detta nu river upp hela hans insida. Jag vet inte hur man gör med glas. Måste de operera? Vad kommer hända? Jag tänker på hur det är från man bestämmer sig för att man vill ha barn. Det är en konstant oro. Hela graviditeten är ett tvivel på om det kommer gå hela vägen och när bebisen är ute är den så skör och ömtålig. Sen för varje år blir det värre. Höga höjder som ska utmanas och mer fri lek. Hur kommer det bli när man har en tonåring hemma? Blir man någonsin trygg? Men så kommer de fram och jag får ett sms direkt av Pontus där han säger att det inte är någon fara. Kroppen tar hand om glaset själv. Lynn får välja en chokladbit ur snacksmaskinen och när de sett att han kan äta den utan problem skickar de hem dom igen. När de kommer hem kastar jag mig framför Lynn och så somnar jag bredvid honom klockan åtta i sängen för att vaka. Vill bara vara nära. Hela fredagen är vi hemma alla tre och leker med lego, tittar på film och är bara nära. Jag somnade bredvid honom vid nattning igår igen. Tio timmar sömn två dagar i rad efter total utmattning. Nu sitter jag här tidig morgon i vardagsrummet och känner en oändlig tacksamhet. Jag tänder på helgen och att vi bara ska vara med varandra. Min mobil har jag lagt undan och jag planerar advent redan nu. Jag vill att varje minut tillsammans ska vara mysig. Nu börjar den tiden. Där vi kan vara nära varandra, kura ihop hemma och laga god mat, tända ljuslyktor och gå rakt in i mysets trygga famn. Jag tänker på choklad och päronkaka som jag ska baka, på lammskinn som jag vill ha på varje pall, bänk och lurviga kuddar i soffan. Amaryllis i vas, apelsin och popcorngirlanger, Lynns julstrumpa på hans dörrhandtag. Ny pyjamas till både mig och Lynn. Nu ska jag stoppa fötterna i mina lurviga tofflor, göra en kanna te i köket med min munspelande vattenkokare jag köpte på loppis förra veckan och sätta på en julfilm på Disney+. Kanske lockar det upp Lynn så han kan smyga ner här bredvid mig under täcket i soffan. Hoppas. Ta hand om er i helgen. Puss. 🌲
