Hej och god morgon. Det är en omvälvande dag för mig, igår var helt sjukt. Jag får berätta sen om en stund när det lagt sig lite. Istället tänkte jag lufta en annan tanke som slog mig efter att jag sett dokumentären Three identical strangers på Netflix. Har ni sett den? Utan att spoila för mycket handlar den om att träffa sitt identiska syskon i vuxen ålder. Jag började tänka på hur det skulle vara, en svindlande tanke, att kliva in i ett rum och se en person stå där framför en. Sen vänder hon sig om och så är det du. Du ser dig själv i ögonen i vuxen ålder. Så fort tanken slagit mig kände jag en känsla av absolut självkärlek. En känsla jag sällan känner om jag ska vara ärlig. Jag kan inte ge den kärlek jag känner till Lynn, Pontus, min familj och mina vänner till mig själv. Den där villkorslösa. Jag kan se att jag gör bra och dåliga saker, att jag duger och är härlig ibland. Men den där instinktiva kärleken, känsla av trygghet och värme, den har jag nog inte mot mig själv så som jag borde. För är inte det drömmen? Att se sig själv stå där i ett rum och känna absolut självklarhet. Att man känner henne, älskar henne vill vara med henne. Är förlåtande och intresserad. Den känslan sköljer över mig när jag tänker på hur det skulle vara att träffa sitt identiska syskon i vuxen ålder. Kan du föreställa dig känslan? Den ska jag bära med mig idag. Nu ska jag återgå till fredag här hemma. Det blir en lugn helg med bara familjen, bara vi. Ta hand om er så hörs vi snart. <3
