Jag har lite ångest eller kanske snarare dåligt samvete angående bloggen just nu. Vet inte riktigt vad jag ska skriva, visa eller berätta. Det är mycket som händer i livet, med tv-premiär och renovering och känslor och möten (med människor, inte jobb) som jag fastnar i, tänker och vill bena ur. Idag på lunchen hängde jag med Sofia, Siri och Frida och kände en sån otrolig varm känsla i kroppen hela tiden. Det var så tryggt, fint och mysigt. Så stärkande. Kanske svårt för mig att förklara, för möten med vänner går ju aldrig att formulera värdigt i skrift. Det är ju en magkänsla, acceptans och trygghet, visst? Att det inte behöver vara så fixat, ordnat eller tillrättalagt. Bara snällt. Det är iallafall något som jag försöker söka mig till i livet. Snälla miljöer och människor. Och just nu kanske bloggen inte känns så snäll? Jag vet inte om det är att vi alla är oroliga eller för att internetklimatet har gått och blivit viktigare än IRL-klimatet människor emellan, men det får mig iallafall att stanna och tänka en stund. Hur vi formulerar oss och hur jag driver den här bloggen. Jag berättade för Siri en grej idag som jag inte sagt till någon tidigare, nämligen att hon är min bloggläsare i huvudet när jag skriver. När det är lite kämpigt i kommentarsfältet eller inspirationen tryter eller det känns svårt generellt tänker jag att det är hon som sitter där hemma och läser. En snäll och peppande tjej, småbarnsförälder som älskar att laga mat, gärna har det fint hemma men tycker det är viktigare att alla mår bra och är tillsammans. Hon säger vad hon tycker, är smart och rättvis. Tar ingen skit men kan också trösta på ett oerhört sätt och samtidigt skratta åt galningar som säger knäppheter till henne när hon gör tv-jobb. Att det är för tjejer som henne jag skriver. Du som sitter där på andra sidan dataskärmen, paddan eller kanske med mobilen i hand på väg någonstans, i ett väntrum eller scrollandes i soffan under en halvtrög serie du följer. Det är till dig jag skriver. Inte några storheter. Men jag finns här och är lika verklig som du, även om jag inte ser dig i ögonen. Det är spännande att tänka på tycker jag. Vårt möte här och nu. Jag vill att det ska vara som min lunch hos Siri. Nära och på riktigt. Men så känner jag att jag kanske inte alltid hinner. Och det är mörkt och noll solljus och i mitt vardagsrum står en himla massa bös och jag glömmer saker och vips ploppar det upp fem enorma finnar i mitt ansikte samtidigt som jag av oklar anledning skäller ut killen i kundtjänsten jag väntat på i timmar men han har ju inte gjort något jag är bara stressad och lite ur balans. Men har också nära till balans. I fysiska möten har jag full fokus, då är jag med. Vill så gärna komma nära och vågar visa mig skör och stark och rolig och rå och tillbakalutad och allt som man är. Och hinna med allt och lite till. Det blåser så det dånar där ute. Jag sitter vid mitt nya skrivbord i sovrummet och tittar ut över hustaken. Röda och svarta plåttak på sekelskifteshus. Brokigt och med massa små skorstenar ser det ut som och ett torn och gamla stuprännor. En lägenhet som jag vet att Sandra var och tittade på men aldrig köpte. Synd, annars hade jag kunnat vinka till henne nu. Och han som bor mitt över som alltid sitter vid sitt skrivbord och skriver har varit borta sen innan jul. Antar att han är på en lång och härlig semester och vilar upp sig i forskandet eller romanskrivandet eller vad han pysslar med. Nu ska jag strax stänga datorn och hämta Lynn på förskolan. Jag har min systers extranycklar i väskan och ska hem till henne och laga mat till oss sen. Inget viktigt men vardagen och livet som rullar på. Jag är så tacksam att ha snälla rum att gå till då och då och tanka upp i. Tänk vad viktigt det är ändå. När finnarna ploppar upp och man är lite sugen på att gråta i en kundtjänsttelefonkö. Ikväll tänkte jag laga en klassiker i vår familj. Korvstroganoff på kalkonfalukorv med massa dijon, citron och grovhackad bladpersilja. Gott va? Puss ha en mysig onsdagseftermiddag Siri! <3
