Flora har ett så fint bloggformat som heter händelser från den senaste tiden, med betyg, så det tänkte jag inspireras av idag. Här kommer lite saker jag tänkt och varit med om de senaste dagarna och betyget de får. ➖ Jag står i vardagsrummet och pratar yvigt med Pontus. Berättar om min kväll, viftar med händerna beskrivande och är ovanligt pigg för att vara uppe klockan 23. Kanske är det den där andra koppen kaffe jag inte bad om men fick och drack upp ändå. Mitt i mitt viftande ser jag det. Som ett glimrande som aldrig kommer. En sten ur min diamantring är borta. Mörkret i ringens ena hörn tittar på mig som en krater av karies. Som en tand som måste lagas. Ett hål som frätt sönder i hårt ben. Trypofobi. Var är den? Jag börjar frenetiskt leta runt om i det stökiga vardagsrummet. Går ut i trapphuset och lyser med mobilen på golvet i hissen, utanför dörren där jag stod och rotade efter nycklarna alldeles nyss innan jag började viftberätta om fredagskvällen för Pontus. Ser bara små glittrande stengrus i skinande vattenpölar på hallgolvet från mina skor. Jag tänker på alla diamanter som ligger gömda i snön på väg hem från olika tunnelbanor i stan. Små stenar bland de andra som betyder mycket mer. Den är borta. Jag hittar den inte någonstans. ➕ Pontus knäcker knogarna i sömnen. Han sträcker upp båda händerna rakt i luften, sover med böjda ben, kanske för att sängar aldrig varit tillräckligt långa, och sen slutar han händerna som att han ber och knäcker varenda finger i sömnen. Jag vaknar med lite ångest och försöker förstå vad det är som gnager. De sakerna som var jobbiga denna veckan har ju löst sig, nästan iallafall. Kanske är det att jag inte tränat, vill ju helst träna varje dag om jag får. Mår absolut bäst av det. Kanske blev det för mycket vin? Fast jag drack ju bara vin i fredags. Kan man vara skenbakis? När kroppen vill röra på sig men jag ligger still klockan halv sju och scrollar ett Instagram utan slut. Ett helt glas iskallt vatten rakt ner i sängen. God morgon. ➕➕ Jag är inte hemma för jag gillar inte främlingar i mitt hem när det står en låda med saker som ska till Gotland i hallen och fönsterna är inte nytvättade precis. Pontus berättar vad värderingsmannen sagt om lägenheten. Jag tänker. Jaha. Då blir det som ett till Gotlandshus om vi ska flytta. Ett till Gotlandshus för ett till rum och pardörrar. Det kliar i hårbotten. Det var alldeles för länge sedan jag tvättade håret. Jag tänker på när jag var yngre och fick ångest efter varje gympapass när det kliade och jag trodde jag hade löss. Skammen. Lynn smyger in i vårt sovrum. Blundar och ropar mamma med sin tunnaste nattröst. Jag lyfter upp honom och lägger honom mellan oss. Han börjar rotera runt. Varje minut ligger hans huvud åt ett nytt väderstreck. Som ett solur som sakta sakta visar att morgonen gryr. Så fort jag lyckas somna vaknar jag igen. Klockan tickar på. ➕➕➕ Sen vaknar vi. Det är kolsvart ute. Lynn ligger och andas med sin söta andedräkt på mig. Den tunna luggen ligger i en snedbena och han stoppar in en liten hand innanför min pyjamas. Jag kan inte riktigt röra mig. Då säger han nej mamma i sömnen. Men jag måste gå på toaletten. Nej mamma. Hans hud i glipan mellan byxa och tröja är alldeles mjuk men lite kall. Så len. Ljusslingan utanför balkongdörren som Pontus satte upp alldeles för sent, i januari, lyser och Lynn suckar när han andas. Jag smyger ut till toaletten och får kissa utan protester. Sen kryper jag ner tätt intill igen. Vi kikar runt på Hemnet på restaurangen och jag visar lägenheten vi ska titta på i helgen. Det åååhas och aaahas. Köööp säger Sandra. Kööööööp. Jag skrattar. Tänk om den är the one. ➕➕➕➕ Dag fem på vabbandet. Lynn har inte haft feber på flera dagar, men på morgonen kisar han leende under ett par puffiga ögonlock och vill inte göra något annat än stanna i soffan så vi gör precis det. Kryper upp. Tar fram alla täcken och kuddar. Han lägger sig i min famn med händerna ovanför huvudet som när han var bebis och sov och så tittar vi på Bamsefilmen än en gång. Den är så fint tecknad och jag tar upp min dator, balanserar den på soffryggstödet och tittar på mitt eget program. Där ligger vi i tystnad, inget som stör inget att måste. Bara hans fnittringar och spänningsrop då och då och jag som kommer ner i djup vila en helt vanlig arbetsdag. Känslan i ansiktet när jag vaknar efter att ha satt på mig min favoritnattmask kvällen innan. Mjuk och len, återfuktad och härlig. Jag minns flätorna jag hade på natten när jag var liten och känslan på morgonen när jag drog fingrarna igenom dem. Om prick två veckor kommer målare och tittar på vår punschveranda på Gotland. Då ska de ge en offert på hela restaureringen. Vi har hittat en expert på gamla glas i Klintehamn som sakta ska byta ut de trasiga mot hela och sen när vi kommer fram till huset i maj, vår andra resa på våren, är det klart. Jag har rensat på alla hyllor i lägenheten. Alla burkar med torrvaror vi ändå inte använder har diskats ur och de ska Fanny få. Uppe på hyllorna vid diskbänken finns bara våra finaste saker nu. Gamla vaser, mängder av karaffer, en champagnehink och ett toastställ. På kylskåpet finns ingenting förutom en stor växt och det är som att vi fått fem extra kvadratmetrar och en timme mera ljus. ➕➕➕➕➕ Lynn säger så många nya ord varje dag. Grrrrrrrå, blå, russin, kanel. Alla ord vi säger säger han efter oss snart sätter han ihop dem allihop. Precis när jag börjar fundera på om vi ska höra av oss till logopeden igen, fråga om det inte är en bra idé att få mer hjälp så rasslar det till. De bara rinner ur honom, orden. Hans röst är så fin. Han säger r och s och alla svåra ljuden. Helt perfekt. Blandar med tecken och sjunger hela låtar. Hans sångröst är så vacker. Jag tror han är musikalisk. Han kan sätta varje ton. Men det kanske bara är mammahjärtat som talar. Som vill veta mer om honom som person. Jag äter middag med Lizzie och Sandra. Vi har en middagsklubb som ses en gång i månaden och äter oss igenom alla goda ställen i Stockholm. Nu äter vi picklade dillostron och kroppkaka med tryffel. Jag vågar berätta om mina tankar om framtida barn. Har inte sagt det till någon kompis. Men det blir så självklart här. De berättar om deras tankar och så sitter vi tre kompisar där och öppnar och alla tar emot så fint. Förstår och håller med. Klappar och sen säger de att jag är starkare än jag tror. Att de är imponerade. Jag hade ingen aning att allt det fanns där. Jag tänker på samtalet hela vägen hem. Parerar snöhögar och halkiga isfläckar. Småspringer upp för våran backe och hissen är där nere när jag kommer in. Rasslar efter nyckeln och är upprymd när jag ser att Pontus är vaken och ligger i soffan. Med två fötter som sticker fram på andra sidan filten, såklart. Han är alltid för lång. Sen berättar jag yvigt om vår middag. Hur fint det var, hur allt kändes enkelt och att ordet var fritt. Då ser jag. Min diamant är borta. Hålet tittar på mig. I en halvsekund är hjärtat i halsgropen och vi letar överallt med mobilens ficklampa. Bara ljusslingan från balkongen lyser utanför. Jag tittar i trapphuset och i de små blöta fläckarna i hallen. Bland smågrus och dammtussar. Sen öppnar jag väskan och tömmer den på allt. Kanske åkte den ur när jag rasslade efter nycklarna? Och då ser jag. Där ligger den, ensam och liten. Vitglimrande och förvånansvärt lik alla de små gruskornen under mina skor i hallen. Men där är den. Diamanten.
