foto: Leela Cyd God morgon fina ni! Hur mår ni? Hur har ni sovit? Jag vaknade tidigt tidigt av att Mira stod och jamade nedanför min sida av sängen. Hon gör så ibland på morgonen. Det är inte så att hon vill något speciellt, bara väcka oss lite så hon kan hoppa upp i sängen och somna. Liksom ge över nattvakten. Jag är ju en morgonpigg person som ni ju vet så blir jag väckt klockan sex, fastän det är lördag, vaknar jag och då är det lika bra att gå upp och göra något vettigt. I det här fallet fundera över ett ämne som jag pratade med mina kompisar om igår. Nu när jag har börjat gå i terapi igen så har jag kommit till en del insikter. Det är inte så att fem, sex terapisamtal förändrar en, utan alla de tankarna och det arbetet jag lagt tidigare i livet får sig snarare en skjuts och i samtalet med en ny person kommer saker in i ljuset igen. Jag har tänkt mycket på prestation och inser att det är en del av kärnan i min problematik. Förutom trauman och konkreta saker man upplever under livet så har en sakta beröm för prestation i barndomen verkligen satt spår i mig. Jag märker det när jag får beröm i bloggen tex, när ni säger att jag skriver insiktsfulla blogginlägg om livet med barn och om löpning. Självklart blir jag glad. Jag blir verkligen superglad och känner att jag gjort något bra som kanske till och med kan hjälpa människor. Men fort måste jag fortsätta vara bra. Skriva fler duktiga inlägg, som detta till exempel. Jag sitter här klockan halv sju en lördag och skriver om prestation. Det finns de där kommentarerna som hugger i magen. De är inte den typen av kommentarer som ni tror heller utan små bett av tankar som jag inte hunnit tänka klart än och som gör att jag känner mig som en genomusel person. När de kommer, tex om Gotland i sommar eller något annat som jag känner att jag inte har full kontroll över själv än, då faller jag ner till marken och tror att jag ska dö. Reaktionen är inte i paritet till situationen, men jag klarar helt enkelt inte av känslan av att göra fel och vara usel. Då är jag hellre oförmögen att vara fru, mamma och mig själv den stunden för att kroppen tar över. En kombination av prestationsångest och ptsd antar jag. Min hjärna tror ju att det är Sös som ringer och ska berätta för mig att jag har en operationstid varje gång jag oförberett känner en dålig känsla. Så varför är jag influenser då? Det måste ju vara fruktansvärt jobbigt att vara en del av människors internetliv, speciellt just nu, när man är lagd åt det hållet. Jo för att jag älskar det. Jag älskar mitt jobb alla andra stunder. Den senaste tiden har jag dock börjat inse att jag måste skriva om min hjärnas mönster. Inse att jag aldrig kommer pleasea alla och att det är ohållbart att basera sin lycka på att få höra att man är bra. Då lägger man sitt mående i andra människors händer och slutar lita på sin inre kompass. Igår när jag pratade med mina vänner om exakt detta insåg jag också att jag delat alldeles för lite med dom om vad jag känner kring det här. De vill ju verkligen finnas där och hjälpa mig. Men jag tar allt själv. Kanske frågar jag en vän med liknande jobbsituation men mår sällan bättre efteråt. Kanske för att den personen ofta har samma problematik som jag. Insikten ligger i att det inte är farligt att känna sig svag och dålig, men det är inte en känsla man behöver befinna sig i ensam. En annan sak som hjälper mig när jag tänker på hur sorgligt det egentligen är att jag är så driven av prestation är att mitt barn inte behöver bli det. Att det är upp till mig att ge känslomässig bekräftelse och göra honom jag-stark. Det känns så bra och läker mig. Att dessutom göra saker som gör skillnad för andra, prata om orättvisor i världen som pågår (och oj vad det pågår just nu, vi befinner oss i en brännpunkt) och inse att i det stora hela så kan en uträckt hand vara lösningen på många problem är den sista insikten som sätter pusselbitarna på plats. Jag tar ett kliv ut och ser på allting utifrån, gör en överblick. Det blir kristallklart då. Jag inser också att allt man ser runtomkring sig nu är någon form av upphöjd mänsklighet. Fantastiska bakverk, hemgjord pasta, otroliga utflykter, grymma insatser och noggrannhet. Kanske har Instagram aldrig varit så vackert, så enkelt att jämföra sig med, så korrekt och så svårt att uppnå? Är det kanske så att känslomässig bekräftelse inte räcker i tider som dessa? Vi kan inte bara vara, vi måste göra också. Och allt måste vara rätt. Hur tänker ni kring prestation? Hur hanterar ni känslan av att göra fel och känna sig usel? Är det något ni har fått jobba med? Det vore spännande att höra hur ni känner. Kram <3
