Jag sitter i mitt kök och klockan är halv sju. Det är kolsvart utanför fönstret och jag har min lilla stund av tankar. Dagarna går i ett och därför känns det skönt att få några minuter i mörkret och bara fundera. Jag vill fånga en liten skärva av livet och titta på den så allt inte bara sipprar mellan fingrarna på mig.Det är sällan jag bara är, tänker jag på. Kanske är det så för alla. Livet puttrar på med vardagar och jobb, man oroar sig för barn och gör fel på jobbet. Grämer sig. Varför läste jag inte igenom noga innan jag satte igång? Typiskt mig att bara köra på. Jag är så dålig på att ta en sak i taget och göra det lugnt. Eller är jag det? Kanske är det bara oktober och allt på en gång. När jag yogar är det stilla, men då tänker jag inte på nåt. Betyder det att jag äntligen vet hur man gör? Jag minns när jag började min tepariresa för tusen år sedan att alla terapeuter sa till mig att mindfulness nog skulle passa bra. För att hitta till självkärleken. Jag fattade ingenting. Hur ska jag kunna sitta still och bara vara? Nej det går inte. Nu är iofs yogan mer av en träningsform än meditation, men det finns ögonblick i den där tankarna bara får komma och gå. Ibland tror jag dock att det mesta man lär sig i livet kommer av att tid passerat. Man behöver inte göra några stora krafttag. Kanske med vissa grejer, men att bli äldre är en sån bonus i livet. Klokhet bara kommer på posten.Vi är helt klara här hemma nu och det är så mysigt i lägenheten. Jag tycker verkligen om den. Ibland tänker jag på alla ställen vi nästan slog till på för att jag var så frustrerad. Hur många år kan man leta efter den rätta? Men vi gjorde det aldrig utan väntade tålmodigt och till slut blev det så här bra. Kanske är det en lärdom man kan ha. Den som väntar på någon gott osv. Jag skäms inte längre för att jag bryr mig om vårt hem. Det anses ju inte alls särskilt snyggt att vara en person som har *inredning* som intresse men så är det bara. Att älska hemmet är för mig som att älska vårt liv. Det är här vi är, det är så viktigt att alla trivs. Det är som skolan, som jobbet, som relationen. På tal om relationen. Jag undrar hur jag är att vara ihop med. Tänker ni på er själva på det sättet utifrån ibland? Hoppas snäll och rolig. Det var så fint i senaste Gifta vid första ögonkastet när Andreas sa: Sen bröllopet har jag känt: är det så här det känns att vara mig? Att jag alltid har varit rädd för vad andra ska tycka och tänka. Men nu när jag är med henne skiter jag i det, för hon tycker ju om mig. Det beskriver så enkelt och bra vad en relation är. Att det kanske inte handlar om att vara ett bra team eller extrem passion varje dag alla gånger, utan att det finns en känsla av att få vara sann. Upptäcka det lilla liv man fått bredvid någon annan som tycker om en. Jag älskade det. Det är höst och en slöja av dimma lägger sig över allt grönt och spirande. Frost på morgonen. Från nu till maj ska vi bara jobba på. Vara duktiga, sträva efter att ta hand om oss själva, familjen, hem och relationerna. Hur gör man hösten mjuk? Är det kanske att smyga upp en stund på tidig morgon och skriva av sig tankarna. Känna svetten pulsera ur porerna på yogamattan och låta tankarna komma och gå ibland. Tack för alla fina ord i inlägget om min cancer förresten. Jag skriver om den då och då för att påminna mig om vad jag varit med om. Hur det format mig och att det går att komma ur bottenlöst mörker in i någonting ljust. Så ljust att det inte går att förklara eller förstå innan. Det går inte att se för dimman. Jag tittar ut genom fönstret. Röda lönnar och gröna ekar. Snart är även denna tiden förbi. Jag vill fånga en liten skärva och titta ner på den i handen. Fundera på vad jag ser. 🍁
