Hej fina ni! Här kommer lite fredagstankar jag sitter och funderar på så här på fredagsförmiddagen. Den här tiden handlar ju väldigt mycket om förändringar för mig. Flytt, sommarlov och massa andra saker. Allt på en gång. Det blir ju en del prat om det i bloggen såklart, eftersom det är det jag tänker på och det mitt liv handlar om mest just nu. Jag försöker alltid vara så nyanserad, verklig och ärlig det går med mina känslor kring allt. Inga förändringar, hur lyxiga och få förunnade de än må vara, är ju helt enkla för psyket. Jag tror det är en kontrollgrej. Jag minns när vi köpte Gotlandshuset och jag försökte förklara hur det kändes att stå där inne med en bebis i famnen och vara helt förvirrad. Ska vi bo här nu? Känns det som jag trodde? Om jag inte är 100% lycklig prick just nu, kommer jag någonsin att bli det? Är jag skadad för all framtid efter cancern och infertiliteten att aldrig någonsin bli lycklig igen efter alla försök som ju misslyckats? Två minuter efter att vi satt nyckeln i låset var jag ändå inte perfekt lycklig. Men det handlar ju inte om huset. Det är ju jag. Och mitt kontrollbehov och rastlöshet. Kanske borde man inte ventilera sådana känslor alls i en blogg? Det kanske inte går att prata med någon annan än ens vänner och familj om sånt? Men jag får panik på tanken av att ha bloggat och ha läsare som hängt med i tio år och sen bara utesluta allt som är problematiskt. Då menar jag inte allt som är dåligt rent konkret. Som sjukdomar och hemskheter, utan sånt som man tänker. Hur hjärnan funkar. Hur jag förstör för mig själv. För kanske är det fler som tänker så? Blir stressade och oroliga av förändring? Men ändå hela tiden har någon inre strävan om att gå vidare. Vilja uppleva, testa och projekta sig genom livet. Då kanske man känner sig mindre ensam? Men det jag egentligen ville skriva om är dubbelheten i kommentarsfältet. Jag inser att det verkligen finns så himla många olika sidor av allt och alla kommentarer är ju en unik människas tankar, och jag är extra känslig nu. Men det är ändå intressant att de samlas i en klump och levereras till mig i grupp. Då inser jag verkligen hur omöjligt det är för mig att vara perfekt. Att göra rätt. Att leverera den här bloggen korrekt. Tex i kommentarsfältet om vår båttur med Lornes båt och hur jag tittade på de enorma lyxhusen som finns på Djurgården och hur de kändes ouppnåeliga. Jag fattar att det gör att man som läsare kanske jämför med vår Mosebackelägenhetet och tycker att det är ju ändå rätt lika. Och det kan jag förstå. Jag kanske inte borde skrivit så? Och samtidigt i samma kommentarsfält får jag frågor om vi verkligen ser Lynn som 15-åring i hans rum? En fråga som kanske var genuin, men jag läser in en liten pik i den. Som att han inte kommer få det tillräckligt stort. Är jag knäpp då? Eller ligger det ibland lite underliggande meningar i kommentarerna? I samma kommentarsfält får jag veta att jag har en totalt ouppnåelig lägenhet som ändå inte är tillräcklig. Förvirringen. På Instagram skrev någon att det ska bli intressant med inspiration till hur man kan bo kompakt. 82 kvm, är det kompakt tänkte jag? Hur kan mitt lägenhetsköp samtidigt vara för stort och för litet? Och framför allt, varför tar jag åt mig så mycket? Och kanske: bidrar detta till förvirringen jag känner nu? Har ni några tankar kring detta? Hur ska jag kunna dela med mig av allt jag tycker är underbart kul med flytt, renovering, inredning etc som jag också vet att många vill läsa om och tycker är kul att följa, men samtidigt inte trampa människor på tårna eller känna att vi gjort ett urdumt köp som är för trångt, för litet och inte bra för Lynn? När blir man säker i sig själv, säker på sina val och slutar ta åt sig och söka bekräftelse och trygghet från andra? När kommer cool-lugnet och självsäkerheten? Ju äldre jag blir, ju mer känslor jag känner, desto mer förvirrad blir jag. Efter tio år har jag ju lärt mig att benhårt psyke, som man kanske borde haft som bloggare, ja det kommer jag aldrig få. Men ni som är så kloka och vettiga. Vad tycker ni? Hur ska jag göra detta rätt? <3 Puss.
