God morgon! Tack att ni är så snälla. Det är verkligen en ny grej det här med att vara öppen och sårbar för mig. Jag känner mig usel på det, men lär mig mer och mer. Vet att det alltid finns folk som göttar i andras olycka, skriver taskiga kommentarer och inte vill andra väl, men de finns inte här. Ni är som en varm kram jag vågar falla in i. Jag lär mig så mycket om mig själv. Och vågar känna alla känslorna. Jag undrar hur min sorgeprocess hade varit om jag inte haft en blogg? Inte haft den här platsen att ta hand om under tiden. Jag har gått igenom så många kriser i mitt vuxna liv, som man gör, och alla har skett parallellt med bloggandet. Jag tror det hjälpt mig mycket att komma vidare. Liksom se på allt det fina samtidigt som det jobbiga äger rum. Jag är verkligen ingen positiv människa. Skulle nog kunna grotta ner mig i tråk om jag fick gå loss. Men jag kan inte. För det finns så mycket jag vill berätta och visa och uppleva, att jag kastas in i pepp-rus och njuter. Nu är klockan 21, jag skrev detta igår, och Lynn ligger och sover bredvid mig där jag skriver i min säng. Jag vet att någon skrev en halvsyrlig kommentar härom dagen om hans namn. Att det inte rullade bra i munnen. Jag kan säga ärligt att det inte rör mig i ryggen. Efter all skit jag varit med om och att detta kanske blir mitt enda barn gör att jag älskar allt med honom konstant. Hans namn är perfekt. Hans tunga andetag i sömnen är perfekta. Jag får kärleksrus av att bara titta på honom. Ingeting kan nå mig där. Han är mitt allt. Det är nog den största skillnaden på livet så här efter processen. Efter alla månader, år, av oro, operationer, undersökningar, läskiga samtal och besked. Jag är tacksammare. Så oerhört mycket mer tacksam. Varje dag tänker jag att jag kunde varit död. Att det kanske har kommit tillbaka vid nästa kontroll. Det jagar mig en del, men mest på ett bra sätt. Jag vet att det inte är upp till mig. Det är inte mitt fel att jag fick den här sjukdomen och det är inte i min kontroll vad som kommer hända med mig. Jag måste bara försöka leva så bra det bara går. Inte missa något, gå hem från fest kl 22 om jag vill. Boka den där drömresan om ett helt år för att ha något att längta till. Då firar Pontus och jag 10 år som gifta och han har ju planerat själva bröllopsdagen med något hemligt så jag snodde dagarna innan för en resa bara vi två. Nu på onsdag är det ju också bröllopsdag. Nio år. Då ska vi inte göra nåt, förutom att vara tillsammans på Gotland i vårt fina hus och sätta frön. Kanske äta lunch på Lilla Bjers. Kanske dricka vin. Troligtvis. I lördags klockan 13 började 12 dagars ledighet för mig. Imorgon ska vi bara vara tillsammans. På kvällen tar vi färjan och sen bär jag in en sovande Lynn i vårt rum i vårt hus. Nu ska jag gå ut till vardagsrummet och titta på sista avsnittet av Störst av allt med Pontus i soffan. Ingenting är fel nu. Allt är perfekt. Det går ett lyckorus genom min kropp. Idag är jag inte sjuk. Idag får jag leva. Jag tänker ofta så. Det driver mig framåt. Jag ska göra allt det där som jag drömt om. Tar ingen onödig skit. Det finns så mycket annat att lägga energi på. Vara glad. Natta barn. Packa väskor. Åka färjan. Leka i lekrummet. Hångla i soffan. Sova nära. Vakna till kohagesdoften. Plantera grönsaker. Det ska jag göra nu! Puss. ?
