Hej och glad fredagseftermiddag! Här kommer lite info från mitt liv. Jag har ju börjat blogga två gånger om dagen igen på vardagar. Det är väl kul? Jag tycker att en bra blogg är välfylld och eftersom jag ju jobbar lite smått igen kan jag ju lägga mer tid på den. Dessutom prioriterar jag bloggen framför mycket annat jobb just nu eftersom jag älskar den så mycket så jag hoppas att ni uppskattar det! Kom gärna med feedback på bloggen. Ni kommenterar ju bra och det älskar jag, men ni får också gärna säga om det blir för mycket/för lite bebisrelaterat etc. Det är ju sjukt hur snabbt man glider in i den här världen och tycker att varenda leende bild på Lynn förtjänar ett eget inlägg, men ni som är objektiva utanför får gärna komma med förslag på inlägg och sånt som jag ju tycker så mycket om när ni gör! Och ju mer jag jobbar desto mer annat händer ju i mitt liv dessutom. Nu börjar min absoluta favorittid på året. Jag dagdrömmer om fluffiga halsdukar och rykande koppar te. Nya kappor i midnattsblått, sena middagar på balkongen med filt och det ljuvliga mörkret. I Stockholm ska det vara varmt i ett par veckor till minst och så länge det inte är kyligt är man ju lycklig. Jag blir så mysig så här års också. Piffar hemma, lyssnar på jazz, ser massa film och ränner inte runt i stress. Jag fick en bloggkommentar som jag tänkte svara på, här kommer den: ✍ Jag undrar hur du upplevde tiden med Lynn de första veckorna? Känslor, amning etc. Jag tror inte du skrivit så mycket om det? Eller? Jag är hemma med min två veckors bebis så kan vara lite förvirrad och glömsk men du får gärna skriva några rader om det. Tänker att det skulle vara skönt att höra att det kan vara lite meckigt och känslor osv. Ja! Jag vet inte om jag summerat den första tiden bra än, men så här var det → kaos! Jag grät konstant och hela tiden de första veckorna. Amningen gick jättebra, Lynn åt på (fast det gjorde sjukt ont att amma!!) men jag hade ställt in mig på att det skulle göra sjuhelvetesont så jag var förberedd på det och klarade mig igenom det till andra sidan. Jag hade inga appar eller så utan ammade när han skrek, vilket mest var när han var hungrig. Men jag var ett emotionellt vrak. Jag var rätt fysiskt slut också. Min förlossning tog ju ganska lång tid och min kropp kändes på riktigt som att jag blivit påkörd av en bil. Jag blödde väldigt mycket, alltså väldigt mycket, och det kändes som att hela jag skulle falla ur mitt underliv och bli ut och in-vänd när jag tog ett steg. Jag hade ett fruktansvärt starkt håll också, som gjorde att jag bara kunde ta några få steg, och allt jag ville var att gå långa promenader nu när jag äntligen inte var gravid längre! Men ju mer tiden gick desto mindre blödde jag, desto mindre håll hade jag, desto mindre gjorde det ont när jag ammade och desto mer kände jag mig som mig själv. Jag skulle nog säga att det är först nu som jag börjar vara mig själv i kroppen. Kunna gå, lyfta lite och inte känner mig helt överkörd. Dock så är jag ledsen över att min mage är som på en 80-åring, slapp och helt täckt av lila bristningar. De kom sista veckan av graviditeten och jag får så mycket ångest av dem att jag totalt ignorerar dem. Min barnmorska säger att de bleknar, men jag är tveksam. Iallafall så ska jag börja träna igen nästa vecka, och då hoppas jag att jag går in i nästa stadie av att komma tillbaka till mig själv! Jag har ju en 7-kilosbebis som jag vill kunna bära runt på utan att få ryggskott, så nu ska jag sakta men säkert bygga upp kroppen. Dessutom har jag fått tid hos samtalsmottagningen på SöS då jag vill börja bearbeta min förlossning redan nu ifall jag skulle vilja ha fler barn och jag vet att det finns mycket jag isf skulle vara dödsrädd för! Tex det värkstimulerande droppet. Bra att göra en trygghetsplan redan nu! Summeringen är alltså att det var så himla omvälvande efter att Lynn kom. Jag är helt plötsligt lite i honom och lite mindre i mig själv. Så kändes det. Ovant. Men för varje dag blir jag mer mig själv och snart är jag 100%. Plus han då, som ju också är 100%. Bara en liten bit kvar nu. Translation: About my life now, the blog and the first weeks of being a parent.
