foto: adored vintage Jag smyger upp. Det är tidigt måndag morgon och samma känsla som när det närmar sig jul och man gick i lågstadiet om ni minns? Alltid mörkt ute, en clementin och ett tänt ljus på skolbänken. Det kan man inte ha idag väl, levande ljus i klassrummet? Eller minns jag fel? Nä, visst hade man ett ljus att tända på morgonen vintertid? Eller var det bara för att min lågstadielärare Els-Marie med västar och olika broscher varje dag var kristen? Vi hade ett litet piano i vårt klassrum också, där hon kunde spela psalmer och så läste hon ur bibeln. Jag tänker på dagens skolbarn. Att de lever mitt i en pandemi. Hur kommer det påverka alla? Så sjukt egentligen när man tänker på det, leva mitt i en brinnande pandemi, som när spanska sjukan härjade. En annan tid än den där jag växte upp i Göteborg. Med tända ljus och psalmer. Igår när jag var i Strängnäs och gullade med femveckorsvalpar pratade jag med Helena om förlossningar. Hur hundarna precis som vi människor nästan alltid föder på natten, för då är det lugnt och stilla. Greta, mamman till de fem taxvalparna varav en låg i mitt knä och sov när vi pratade om detta, fick sina valpar i Helenas torp på Öland. Ett 1800-talstorp där inte mycket hänt på 200 år. Där har det fötts bebisar i natten många gånger på samma sätt. Även under spanska sjukan. Hur har det gått med mitt pannlobstänkande förra veckan då? Jo, ganska bra. Eller det höll fram till fredag eftermiddag när jag gjorde misstaget att dricka två glas vin, fortsätta med ärenden och sen inse att jag missat en jobbgrej och då orkade huvudet inte mer. En begynnande panikattack trängde sig på när insikten om mitt misstag kom och jag minns att jag inte haft dom på länge. Men nu är det mycket samtidigt igen efter en lugn och metodisk sommar med mycket träning och inåtblickande. En sak i taget, njutning och tacksamhet försöker jag säga för mig själv som mantra. Så i morse när jag vaknade extra tidigt, måste vara vintertiden, smög upp och tänkte på mörkret i natten, på spanska sjukan, på vår granne som alltid är vaken hur tidigt jag än går upp, på Els-Marie, på vintern, på valpen, på panikattacken insåg jag att vi kliver in i en ny tid. En tid som inte alls passar med att bara köra på som i september. Nu skruvar jag ner tempot ett hack. Vrider ner, saktar ner, tänder ljus. Värme, bulliga täcken, mysiga kuddar. Jag bullar upp i soffan i vardagsrummet och det är kolsvart var jag än tittar. Är det för att vintern är på väg? Eller kanske boar jag för en valp? Vi får se om några veckor. Kanske till första snön.
