foto: clarissedemory God morgon! Jag vaknade så glad igår. Det var fredag, det var sol, löven på torget frasade under fötterna av frost. I torsdags hade jag ångest hela långa dagen och igår när jag vaknade igår kände jag att det hade släppt, som en förkylning som vips är borta. Ångest kommer då och då för mig. Det börjar som ett litet molande av missnöje jag inte kan härleda. Jag försöker rota fram vad det kan vara, pratar, resonerar men sen är ångesten igång. Som en gråt som måste komma ut. När känslan väl är framme är det svårt att få stopp på den tycker jag. Jag tränar, går ut, vilar, försöker. Men i vuxenlivet är det så många som ska tas om hand, så många tillfällen där man måste skärpa till sig och le och det hjälper inte mot en underliggande ångest tycker jag. Men en god natts sömn löser det mesta. Kortsiktigt. Egentligen är det ju större erfarenheter och oro som ligger i botten där under, jag är helt införstådd med varför jag egentligen får dagar som denna. De bara måste komma. Kombinationer av saker man (jag?) upplevt som barn som paras ihop med trauman i vuxenlivet blir till små pysande dagar av känslor. Eller är det pms? Jag har ju ingen mens så jag vet inte hur det känns. Eftersom ägglossningen ändå sker där ute i kroppen så finns ju hormonerna. Men ingen förlösning. Jag tänker ofta på känslomässig bekräftelse kontra presationsbaserad bekräftelse. Tänker ni på det? Hur viktig skillnad det är och att jag måste fått det där ihopblandat någon gång i barndomen. Att det sen tillsammans med traumat från när jag var sjuk och att det var som ett misslyckande skapade en ny typ av svaghet i min person som gör att jag behöver se att det inte är farligt med dåliga känslor. Eller är alltihop ett test på min karaktär? Hur många situationer utan känslor klarar jag av att vara lugn i? Ingen läkare fångar ju upp en med tröstande ord när de ska säga att man har en dödlig sjukdom, de distanserar sig. Pang bom tillbaka in i barnrummet där man får vänta ut sitt gråt och komma ut när man är glad igen. Pang bom tjugo år senare ångest utan anledning på en vanlig torsdag. Anledningen till att jag skriver om detta idag är för att jag vet att ni är många där ute som också har ångest ibland och ni ska veta att ni är absolut inte ensamma om det. Det är okej! Och det är inte hela ens person. Det är bara så att vissa av oss är mer eller mindre intresserade av vårt eget mörker tror jag. Det kommer nog ur vilken uppväxt och samtalsklimat man haft runt sig. Jag är absolut allergisk mot att låtsas hela tiden och mina närmaste vänner är antingen psykologer eller hobbypsykologer. När någon i vårt gäng säger att det är dags för terapi igen får man grattis och åh vad mysigt som svar. Jag vaknade som en ny människa igår. Det var fredag, det var sol. Jag undrar ibland om det är den äkta känslan eller det jag kände i torsdags? Eller är det kanske båda. Vad är mest sant? Jag vaknade på en strålande plats och allt gick min väg. Jag fick ett sms från en kompis som undrade om jag ville äta lunch, jag hade roliga provningar i ateljén som kändes pirriga och inte som stunder av krav. Jag tar tag i den härliga känslan och springer in i helgen. Vill inte tappa den. Försöker tänka på hur jag kan kompensera mot ångesten jag hade dagen innan. För alla andra och för mig. För det värsta med ångest är ju att det ger mer ångest. Ångest för ångesten. Skam för ångesten. Fy för mig som inte var perfekt den där dagen. Men det är definitivt en del av min livsresa. Testa att vara svag och se att det dugs ändå så att säga. Jag har tänkt radera det här inlägget tjugo gånger men struntar i det just på grund av det. Idag kl 9.15 kommer mamma och Sigge och hämtar upp mig med bilen så ska vi åka på loppisar tillsammans. Det mysigaste med den här tiden på året är ju att det fortfarande nästan är mörkt när man drar iväg på utflykt tillsammans. Tjocka jackor i bilen, imma på rutorna. Frasiga löv under fötterna. Sen smälter det. Mjuknar. Slappnar av. Det blir dag och full fart igen. Allt är glömt. Livet pågår. Utmaningar kommer då och då. Där mellan njuts det. Varm choklad och varma täcken. Ha en underbar helg fina ni. Puss!
