Nu har jag precis kommit hem från jobbet och handlat godsaker till ikväll. Pontus och jag ska göra pizza med valfria toppings och jag har köpt buffelmozzarella, svamp, tryffel, parmesan, ruccola och pinjenötter till min. Pontus ska tydligen ha den självklara mixen lövbiff, pimientos och bearnaisesås. Det ser ut som att något exploderat här i vårt hem, men de franska tulpanerna är stora som solrosor och solen håller precis på att gå ner. Igår var jag i Göteborg och sa hej då till min morfar och det var så himla fint och sorgligt alltihop. Vi lyssnade på hans favoritjazzlåtar och grät tillsammans. Det har varit en väldigt känslig vecka för mig. Det är så svårt att veta vad som är jag, medfött liksom i mig, vad som är gravidhormoner och vad som bara är. Jag oroar mig en del för framtiden, hur det ska bli med en ny person i vår släkt och hur det kommer funka med alla. Vår bebis är ju den allra första, den yngsta andra personen är ju min lillebror och han är 26. Jag undrar också lite hur jag kommer bli som mamma. Som min egen mamma? Barnslig, lekfull, emotionell, eller något helt annat? Hur mycket man förändras, ojar sig och blir annorlunda. Kommer jag vara mer rädd för saker, mer modig? Hur kommer mina relationer förändras? Vilka kommer att bli starkare, vilka personer kommer falla bort? Jag undrar också en del över hur vår bebis ansikte kommer se ut. Pontus och jag är ju så himla himla olika. I min släkt är ju de tyska generna väldigt starka, och mammas mörka ögon och hår har liksom inte tittat fram. Men Pontus har ju nästan svarta ögon, och supermörkt hår. Vad tror ni? Blir det en ljus eller mörk bebis? Jag tror på mellanblont halvlockigt hår, bruna ögon och kanske smilgropar. Eller det hoppas jag iallafall, för det är det finaste jag vet med Pontus ansikte. Ikväll är det Melodifestivalen och vi ska väl titta på den antar jag. Det är så himla mycket skämskudde men så himla spännande ändå. Jag får ju panik och går omkring här hemma, kan knappt titta och tycker det är jobbigt/kul. Imorgon ska Annaklara och jag träna och sen är det väl dags att ta itu med kaoset här hemma. Vika kläderna som torkar på alla stolar, tvätta balkongfönstret och äta ostmackor. Sånt man gör på söndagar. Det här blev ju ett ickeinlägg. Men såna har jag lovat att jag ska skriva ibland också. För att vi ska kunna vara avslappnade här, både jag och ni. Allt kan ju hända. Vem vet, imorgon kanske det kommer en bebis. Nej, inte riktigt så snart, men i livet kommer människor och människor försvinner. Det enda man vet är att det bara är att hålla i sig och följa med. Translation: Just a quick saturday afternoon hello. I hope you're all having a great day.
