Jag funderar mycket på om jag är lycklig eller inte. Jag har ju skrivit om det förut, och tycker att lycka är ett ständigt intressant ämne. För visst är det något vi strävar efter ändå? Eller iallafall känslan av att inte vara olycklig. Men, finns det inte jämt något som skaver? Lite iallafall? Är det inte våra livsplaner som inte blev som man trodde så är det någon man bryr sig om som mår dåligt. Handlar det egentligen inte om fokusförskjutning? För, tänker vi efter för hårt hittar iallafall alltid jag massa skit som jag inte orkar grubbla över nu. Hur framtiden ska bli, vilka val jag ska göra, vilka läskiga vägar jag måste gå. Under tiden står jag och svettas och tittar på den där krokiga stigen. Då är man ju inte lycklig? Då fokuserar man ju på något som inte är nu. Men så är det detta med att ta vara på stunden, leva nu och njuuuuta. Som alla pratar om hela tiden. Sjukaste jag vet. För är det något som sätter stress och press och gör att iallafall jag har svårt att slappna av så är det uppmaningen att göra just det. Hur fungerar ni? Är ni likadana eller kan ni njuta sekunden någon påminner er om det? Jag är en sån som älskar att planera, fixa, drömma, men jag är samtidigt en sån som är rädd för framtiden. Lite grann. Jag vill inte se den som begränsad, och jag vill heller inte gräva för hårt i vad saker kan bli. Jag vill hålla det öppet men ändå se det fina. Drömma men inte tänka. Känna? Jag ojade mig nyss för Pontus att jag inte kan ha kläderna jag hade förra sommaren när jag ammade tusen gånger om dagen. Känner mig inte lika somrig, stark, snabb etc. Men så sa Pontus: du är så himla mycket lyckligare denna sommaren. Och jag blev lite paff. Är jag? Kanske är lycka något som man inte känner själv? Kanske ser man lyckan efteråt. Det kom ingen semestergråt denna sommaren. Jag har varit väldigt tillfreds i vårt hus. Njutit av dagarna. Ah, där kom den. Fast inte för att jag måste. Kanske för att jag inte tvingar mig själv att vara särskilt lycklig. Jag behöver inte vara någonting, behöver inte känna efter så mycket. Jag gör de saker som får mig att må bra, för stunden. Det sammantaget kanske blir lycka? Kanske säger Pontus åt mig nästa sommar att jag är lyckligare då än nu? Men spelar det någon roll egentligen? För vet man inte att man är lycklig, kan man känna det då? Åren går. Jag funderar vidare. Planerar, gör de små sakerna jag njuter av. Vilar, springer, går på loppisar, planerar för vänner som ska komma, längtar efter vin vi ska dricka och fantiserar om sena nätter i vår trädgård. Sover länge på morgonen. Men känner inget rus. Känner mig lugn. Är detta ett resultat av att fasa bort mina 20-någonting? Åren då varje dag var en stor kick. Dramaturgin av mina timmar var som en egen reality show. Nu står jag i min trädgård och tittar på ett äppelträd. Vågar nästan tänka på framtiden. Blir aldrig full. Är aldrig uppe efter midnatt. Gör aldrig livsfarliga val. Lever på. Borde man börja med typ mountainbiking? Är det ålderskris? Är det småbarnsåren? Är det sorg? Är det helt normalt? Framför allt så finns det tid att fundera nu med åtta veckors semester, och jag inser att jag inte varit arg på två veckor. Eller gråtit. Vad jag minns. Kanske är det så att jag inte är lycklig men inte olycklig? Jag vilar. För sen, då måste jag bestämma mig för hur jag vill att livet ska bli. Våga ta tag i projektet och gå vidare. Komma över kullen och kasta mig in i alla känslorna hur läskiga de än må vara. Men inte nu. Nu är det bara sommar.
