God morgon solstrålar! Igår somnade jag helt slut efter en fullproppad dag. Vaknade av ett ryck nu i morse kl sju och minns inte ens att jag sovit. Varm på ryggen från solen, oborstad i håret efter bad. En fot i ansiktet och en hand under pyjamasen. Imorgon fyller Lynn tre år. Jag minns den här dagen för tre år sedan. Hela detta dygnet låg jag och födde på SÖS. Värkarna började kl 02 natten efter midsommar och sen kämpade jag i 36 timmar och på söndagen, alltså imorgon, föddes han kl 13.27, precis innan min tredje barnmorska skulle gå på lunch. Jag krystade ut honom av egen kraft till slut, med en bäckenbottenbedövning som satt sig snett. Men mest minns jag tiden efterråt. Hur den där känslan av att sprängas inifrån upphörde. Mitt blodtryck och feber hade gått upp efter alla timmar av värkar och när de äntligen gick ner så var det som att jag själv föddes. Jag gick med min gåstol till badrummet och tog en första dusch. Tog bort tejpen på ryggen och såg mig själv i spegeln med den där Landstingetrocken. Det var verkligen som att jag var ute på andra sidan av något jag längtat efter och fasat inför. Nu börjar en ny tid. Sen fick jag åka rullstol mallig med min bebis i famnen genom korridorerna till BB. Min enda förlossningshistoria är inte rosenskimrande med det är den enda jag kommer få. Så jag bär med mig den som en juvel. Ett minne från brytpunkten. När jag gick från ett barn till en mamma. Där började alla utmaningar för mig. Ett halvår senare var jag tillbaka i sjukhuskläder. Då hade jag fått cancer och på min födelsedag när jag fyllde 33 var min livmoder borta. Hur kan man bli densamma efter det? Efter att så många människor tagit i en, sövt en, satt in nålar i ryggen och armarna? Efter att man krystat själv i en timme och tittat häpet på sin moderkaka? Hur kan livet inte vändas upp och ner av alla känslor när bebisen suger på ens bröst och öppnar ögonen och det är ens egna ögon? Jag kommer alltid vara oändligt tacksam för Lynn. Men undrar hur jag ser tillbaka på de här åren sen när jag blir gammal? Åren som skulle vara kämpiga på grund av sömnbrist. Jag sover gott. Jag kommer göra det från nu. Han fyller tre år och snart är han en riktig kille. Min bebis och tiden av att vara bebismamma är över. Det gick så fort. En klyscha. Jag trodde jag skulle få fler år, men jag ömmar för mig själv där i spegeln på SÖS. Den tomma blicken var lycklig ändå. Nyförlöst. Tom men hel men trasig. Jag som trodde att jag var född att föda. Jag var bara själv född. Vanlig människa av kött och blod. Precis som han. Och nu skulle hela livet börja. Lynn är ju född mitt i sommarlovet, så imorgon ska vi fira med tårta och kalas här på Gotland. Det blir inget stort. Bara grannarna är bjudna. Jag har tagit med lite presenter från stan och så ska jag göra sommartårta och något mer som barnen gillar. Det är så knäppt att barn sällan gillar tårta, det mest kalasiga som finns ju? Här kommer ett litet collage jag gjort inför Lynns 3-årsdag. Jag har köpt gamla pussel, en trälastbil och den absolut största elefanten som finns av Schleisch. Han älskar ju sina två mindre, så jag gissar att han kommer trilla ur sängen imorgon bitti när han öppnar paketet med den. Vi får se! ? Bilder från min Pinterestmapp Lynn 3 år.
