Hej och god morgon! Det är måndag igen och livets loop går vidare. Inte för att jag har någon som helst styrsel på mitt liv just nu, lever precis som i ett vakuum. Tänker minut för minut, som i Skam ni vet. Ena sekunden är allt nattsvart, jag förstår inte vad som händer och vill bara gå och lägga mig under ett täcke, gråta bort dagen, äta lugnande och inte veta av någonting av vad som händer. Men så inser jag att jag har en bebis att ta hand om, ett liv som ändå måste pågå trots allt och att just idag kan jag ju leva på som vanligt, men vem vet hur det blir imorgon? Vad det är som pågår kommer jag berätta när jag själv vet mer. Men just nu väntar jag bara. Och jag är en sån som inte riktigt kan fungera när jag väntar. Känner igen mig så himla mycket i de två veckorna jag gick över tiden som gravid. Varje sekund var en extra dag. Så är det nu igen, fast nu är jag rädd också. Rädd för hur mitt liv kommer se ut. Jag har haft en plan, men nu är mattan bortdragen under mina fötter. Det är viktigt att tänka på det ibland tror jag. Eller? För jag har iallafall inte gjort det. Jag har trott att det är jag som är i kontroll över mitt liv och att allt kan ske när jag vill det. Ta en sak i taget, det där gör jag sen ni vet. Men så sker livet av sig själv, så som livet vill. Och då vill jag inte ha några ånger. På en annan ton så är jag glad över några saker. Sandra har lånat mig hennes finaste festväska (vilket peppar mig till att gå på ELLE-galan ändå), jag har köpt en pang-bra (tycker jag iaf hehe) födelsedagspresent till Pontus i år och gull-taxen Jolly har fått valpar. Det här är min sista vecka av väntan, sen vet jag mer. Hoppas allt blir bra, det blir bra. Men jag är bara så himla otålig på att börja leva. Translation: A monday hello. My life is up side down, but also grounded because I have a small kid. Everything is about him, and me, and the future.
