Nu börjar året 2017 verkligen lida mot sitt slut och många summerar sitt år i bilder och önskar inför nästa. För mig är det lite annorlunda. Jag känner inte för att rota i arkiven, jag vill inte titta tillbaka på 2017, och inte heller blicka framåt. Det här året har varit det värsta i mitt liv. Jag kunde inte föreställa mig allt som jag skulle få uppleva. Att jag skulle bli sjuk, opereras, stanna upp mitt i något som jag trodde skulle ta många år av mitt liv, vända på mina drömmar och framför allt vara rädd. Men jag klarade det! Snart går jag på min ettårskontroll, och om ett år till är värsta risken för återfall borta. Även om min sjukdom aldrig spred sig finns det alltid en risk, och min är 10%. En siffra som jag har i huvudet vid varje återbesök på Karolinska. En tiosidig tärning som slås i väntrummet. Kommer jag få ännu ett besked om döden nu? Men ett år har gått och mycket har hänt sen annandagen förra året när jag fick min diagnos. Förra nyårsafton var fruktansvärd. Då visste jag att jag var sjuk men inte hur mycket eller vad som behövdes göras. Jag visste inte om jag skulle få leva för att se min pojke få sina första tänder. Sen kom påsken och i mars fick jag reda på att jag var färdigbehandlad. En operation och många rehabtimmar senare. Under tiden har jag jobbat på, försökt leva normalt och ta hand om mig själv och min familj. Sommaren var lång och ljuvlig. Det var bara vi, här och nu. Vi köpte ett hus för att vi blev kära i det och kunde och nu finns det ingenting jag längtar efter så mycket som vår kalkstensdröm på Gotland. Glasverandan, äppelträden, stranden och loppisarna. Lynn i gräset, vänner i gästrummen och långa promenader i solnedgången. Lugnet. Hösten har varit fullproppad med jobb. Trots att Äntligen hemma la ner har jag haft en fullspäckad kalender denna hösten. Inte en lucka fri. Det har varit på gränsen till för mycket, eftersom jag tackade ja till mer än vanligt nu när ÄH vips försvann. Men jag har bara lagom med ork. Jag har ett småtrasigt hjärta och en liten kille där hemma som jag vill vara med, och jag har inte mer tid än andra. Jag måste verkligen vila och vara i nuet. Denna vintern har jag också träffat Sofia, det har varit så himla fint. Att få nya nära vänner på kort tid i vuxen ålder är som att förälska sig. Jag ser ofta personer i sociala medier som jag tänker, åh vi skulle vara fina vänner. Men så vågar man inte sträcka ut en hand, tror att de ska fösa bort den. Men inte Sofia. Hon ville ta emot mig och nu känns det som att vi är bästisar sen tonåren. Att prata med någon ny och höra nya livshistorier är som att öppna en oläst underbar bok. Man vill bara bläddra mer. Snart dimper ettårskontrollsbrevet ner i lådan, imorgon natt ringer nya året in. 2018 är mitt sista 10%-år. Sen börjar det nya livet. 2018 ska jag fokusera på att läka helt. Vara med mina killar, vara på Gotland och varva ner. Jag ska precisera mitt jobb, göra färre och bättre, och sen kanske jag börjar jobba med tv igen. Jag ska resa mindre men se mer, vila oftare men ha mer energi. 2018 ska jag börja träna igen och gå på fler dejter, ta på mig större ansvar och säga nej ofta. Jag vill vara i nuet och uppskatta allt runtomkring mig, säga tack och förstå vilken lyx jag lever i. Men jag ska också sätta gränser och sluta stressa för andras skull, veta mitt värde och njuta av det. Mina tips inför 2018 är: - Låt inte stress förstöra vardagen, det är vardagen som är livets fina - Sök upp någon som du vill bli kompis med och bjud ut på dejt - Rensa i hem, skafferi och i umgängeskretsen - Gå på få fester men maxa när du väl gör det - Gör lördagsfrukosten till helgens högtid - Berätta vad du känner för de du minst vågar - Släpp drömmar ett tag och lev i nuet 2019 blir något helt annat, då är det full fart framåt och livets gränser som ska testas! Gott nytt år älskade ni, tack för årets förtroende.
