Jag har insett en sak de senaste åren, jag har kvällsångest. En ångest som inte kommer ur något konkret utan bara bubblar upp sent på kvällen när mörkret lägger sig utanför fönsterna och dagens måsten och intryck är över. På morgonen vaknar jag nästan uteslutande alla dagar som en solskenslärka. Jag kan prata hål i huvudet på vilken stackare som helst jag råkar sitta bredvid på morgontåget, skiner upp när folk vill ses på frukostar och tidiga möten och känner redan på tidig eftermiddag hur pyjamasen kallar på mig och sen, i takt med att klockan blir mycket börjar jag scrolla Instagram, in på jobbiga sajter jag vet att jag bara mår dåligt av att vara på och så är det som att jag vill vältra mig i mörka känslor. Jag är en dålig mamma och värdelös bloggare och människa i stort, jag oroar mig och bryr mig massor vad folk tycker och tänker om mig, och de tycker jag är sämst såklart. Jag letar frenetiskt efter andningshål och skriver blogginlägg om min kvällsångest bara för att efteråt känna någon form av tillfredsställelse, men det är lönlöst. För vargtimmen kommer ändå. Jag tror att mitt ultimata skulle vara att aldrig stanna upp utan köra dagen in i kaklet på kvällen och bara gå och lägga mig pang bom för att undvika det. Men nu när jag skriver detta inser jag att det kanske är det som är problemet? Att jag inte ger mig själv tillräckligt med utrymme för att tänka och känna? Fast, det borde jag ju verkligen kunna göra de där tidiga morgontimmarna när jag är vaken själv hemma. Då känner jag sällan ångest eller oro, då är det ljusare och hoppfullare. Som att dagen kan innehålla vad som helst, och gårdagens kvällsoroliga tankar är som bortblåsta. Då har jag alla svaren. Är det någon som känner igen sig i detta och har identifierat vad det kan vara? År det bara trötthet, eller finns det något mer där under som detta handlar om? Är det generell ångest som bara kommer fram på kvällen när hjärnan börjar stänga ner, eller varför känner jag det bara när dagen börjar ta slut? Finns det någon annan där ute som kanske har precis tvärt om? Som vaknar som ett åskmoln och sakta börjar känna sig som människa efter lunch. Det är alltså inte en humörgrej, utan en ångestgrej. Jag har insett att jag bara ska göra mysiga trygga saker på kvällen absolut inte diskutera svåra saker, bestämma, göra planer eller typ diskutera relationer. Då är det bara adjöss med alltihop, finns inget hopp efter klockan slagit åtta, då är allt dömt att misslyckas och jag är gärna inne i Instagramscrollens mörka håla istället, iallafall om jag är hemma och inte bland massa folk. Då känner jag bara glädje. Undrar om det är ett instinktivt beteende som kommer från djurhjärnan och har med fara att göra? Jag upplever att det blir värre och värre med åren dessutom. Hur ska det bli i mitt huvud när jag är äldre om det är så här nu? Eller kommer jag till fler insikter och mognar, dvs blir tryggare i mig själv och vågar stänga ute andra röster iom min egen mognad? Har det med jobbet att göra? Att jag hela tiden tar in folks ord om och till mig, blandar jobb med privata känslor och har svårt att bena ut? Hur funkar ni? Har ni ångest som ni inte kan härleda till något speciellt utan som kommer och lägger sig som en dimma över kvällen ibland, eller morgonen? Varför kan inte kvällen få vara lika klar som morgonen, utan att den behöver fyllas med intryck? Det undrar jag. ♥️
