Man känner sig aldrig så dum som morgonen efter vintertid. Hur var det nu igen? Är klockan verkligen halv sex? Man ställer tillbaka utemöblerna in i garaget när det är vintertid? Hmmm. Så ligger jag och grubblar. Eller nej, jag vet när man känner sig dummast. När På Spåret drar igång. När programmet börjar är självförtroende högt, den här jäkeln tar vi. Sen kan man ingenting och säger jag skulle aldrig tacka ja om jag fick frågan. Som att man skulle få frågan. Och så känner man heller sig aldrig så smart som när man tittar på På Spåret också. Kan en stad och bara, jo men kanske skulle jag platsa i det här ändå? Jag vaknade alltså klockan 05.30 idag. Gick upp, tände ljusen och satte mig ensam i vardagsrummet. Inte ens jazzgubben mitt emot som vi ser rakt in i arbetsrummet satt och ciggade som han brukar. Ingen var uppe. Det är ottan tänkte jag. Typiskt ord att använda så här års. Vara uppe i ottan, tända ljusen och filosofera. Min lott i livet. Om jag är sån här när jag är 33, hur är jag då när jag är 73? Kommer jag gå upp innan jag gått och lagt mig? Ställa ut trädgårdsmöblerna innan de åkt in? Man är inte den skarpaste kniven i lådan så här dags. Kanske är det just det jag älskar så mycket med ottan. Det är dagens xanax. Allt är mjukt som bomull, tyst och försiktigt. Jag kan bestämma helt vilken dag det ska bli. Igår skickade en läsare mig en länk till en frisyrguide på Instagram där jag såg ett sätt att testa lugg utan att klippa. Så jag gjorde likadant innan jag gick och la mig och så här blev det. Vad tror vi? Kan bli gulligt yes? Nu hade jag inte mer på hjärtat. Ville bara säga tack att ni läser och snart är det november. Men inte vara ledsna för det. Man har ju ottan! Och era fina bloggförslag som kommer bli inlägg som är som små ljus att tända när man behöver. Fortsätt gärna att skriva novemberönskeinlägg i det här kommentarfältet som ni tror kan ljusa upp den mörkaste av månader. Mitt knep att kliva in i den här tiden blir att rida med. Inte streta emot, och att klippa lugg då.
