God morgon. Det är supertidig morgon och jag är uppe. Dels för att jag gick och la mig klockan nio, men också för att jag försöker sluta med mina värktabletter som jag ska äta för tänderna och då känns de mer och väcker mig. Men mornar är min bästa tid. Har helt slutat få ångest på morgonen nuförtiden. När jag var yngre var det så jobbigt att vara uppe först. Tassa runt i lägenheten och vänta in alla andra. Eller när man sov över och låg där ensam och tyst och stirrade upp i taket. Nu finns det ju mobiltelefoner. Hoppas alla kids som är morgonpigga sysselsätter sig så de slipper känna sig helt själva där i det främmande sovrummet. Jag tycker så mycket om morgonen, kanske för att jag är en drömmare. Resten av dagen brukar ju gå i ett och då stannar jag sällan upp, hamnar lätt i gamla invanda mönster och är kanske inte alltid en sån bra människa som jag önskar. Men på morgonen, då är jag tacksam. Tittar på min familj som ligger där och snusar bredvid mig och inser att jag har allt ändå. Det är rätt många som skriver att de tycker om min blogg för att jag är så livsbejakande. Trots motgångar och hemskheter. Och det kanske är för att jag är morgonpigg? På morgonen funderar jag på hur bra allt blev ändå. Att det inte är lönt att tänka på allt som inte kommer vara exakt som jag planerat. För vad vore det för liv? Det är lätt att tro att det är vi som styr. Att vi ska göra en plan och sen ska livet liksom bara inrätta sig och göra som vi säger. Men det sker alltid grejer. Man slutar vara kär och undrar hur i hela friden det ska passa in i kalkyleringen, blir deprimerad eller sjuk. Någon man älskar går bort eller så bubblar det upp grejer från när man var liten som man inte bearbetat klart. Livet är inte en perfekt liten story man ska berätta om på Instagram. Det är en tredimensionell minivärld som är i ständig rörelse. Lika bra att flyta med och vara tacksam för det som går vägen och känns lätt och roligt. Man upplever ju varje grej endast en gång, och när man inser att det är något man gillar är sekunden över. Men det kommer ju nya ögonblick av lycka hela tiden. Kanske är de inte de där som man planerat som liten, det sorgefria livet, men de finns där ändå. Man måste bara vara mottaglig, trots allt. Jag är mottaglig på morgonen. Jag försöker verkligen bli bättre på att vara tacksam. Jag tror att det är viktigt. För sänker man sina förväntningar en aning blir ju fler grejer underbart. Men jag är också en sån som låter känslorna komma. Även om de kanske inte är de finaste. För om det är något jag lärt mig är det att fejka är svårt. Iallafall för mig. Låtsas jag för mycket bubblar det upp senare och i ännu fulare form. Lika bra att gråta av sig en skvätt kring sånt man sörjer och sen gå vidare lika fort. Ha det gjort och se med peppiga ögon framåt. Jag definierar inte mig själv kring mina sorger. Jag låter mina lyckor beskriva mig. Och ju mer man har desto mindre tacksam blir man ofta. Mer vill ha mer. Det tänker jag på om morgonen. För då har jag bara det viktigaste. Mina drömmar och tankar, tystheten, en snusande unge vid min sida med de plutigaste läpparna och längsta ögonfransarna, min mans rufsiga bruna frisyr och om jag vill en stund för mig själv. Jag kan gå upp, sätta mig i soffan och skriva av mig lite. Bli lite mer tacksam och lite mer lycklig på grund av det. Se allt det fina livet har att erbjuda och pirra kring allt som kommer ske. För vem vet, det är ju en liten rörlig minivärld man har till liv! Ingen utstakad plan som kan gå åt skogen. Och om bara en timme handlar allt om grötkladd på golvet, kaffe och förberedelser inför dagen. Det är jobb och lunchmöten och modevecka och middag ute. Då hinner jag ju inte tänka, då gäller det bara att hänga med i livet.
