En grej som jag tänk på lite på sistone är det där med avundsjuka och jämförelse. Visst är det något vi alla lever med? Man har svårt att se på allt det man har själv. Försöker tänka på allt det fina, på hur underbart ens liv är i de goda tingen. Men, så tittar man ut över massan och blir ledsen. För alla andra har det ju himla bra, visst? Jag tror det har blivit värre efter att Instagram kom. Där har man lätt alla i ens flöde enkelt i en scroll. Livet kokas ner till de bästa bitarna, inget jobbigt syns. Och även om vi kan tänka ut det själva, alla har ju sorg och problem, så är det svårt att verkligen känna när man inte ser det. Och det handlar ju inte om missunnsamhet. Det är den enkla faktorn av att bekräfta sig själv. För om jag aldrig någonsin ser eller läser något som är komplext, så som mitt eget liv är, hur ska jag då känna att jag finns? Att jag inte är ensam? Men den stora grejen är plussa ihop-effekten. Hur vi tar små bitar ur alla vi känner, alla vi följer och ser, och bygger ihop någon form av mästarliv. En übermensch. Den som har lätt att få barn har också en pappa som nyss gick bort i sjukdom, men vi ser bara det första. Den som nu ska flytta till ett fantastiskt hus, drömmer om en god relation till sina föräldrar, men vi ser bara det första. Den som fick det där drömjobbet och nu äntligen ska följa sina drömmar, lider av ätstörningar och panikångest. Men vi ser bara det första. Och vips har vi byggt en människa med en stor brokig härlig familj som nu ska flytta till ett nytt underbart hus och dessutom har ett roligt nytt jobb på g. En låtsasperson som inte finns. Det är den människan vi jämför oss med. Igår slängde jag ur mig till Pontus: Det är jobbigt att tänka på vänner som har det så lätt med allting. Och han svarade: Mmm, exakt. Men än har jag inte träffat nån sån vän. Så skönt att allting är mer komplext än några glada besked ändå. Det gör att man känner att man lever. Och uppskattar det fina man har. Puss. ✨
