Äntligen är den skärmfria veckan över! Eller, var det så hemskt? Om ni missat så bestämde jag och Pontus, eeeh mest jag, att vi skulle införa en totalt skärmfri vecka innan kl 9 och efter kl 16 på dagarna, hela helgdagarna såklart, av så himla många anledningar. Kanske mest för att Lynns trotsiga period blivit värre när jag introducerat tv och padda som muta. Bett snällt att han ska sätta sig i vagnen så vi kan gå, sagt till på skarpen, blivit stressad och sen bara sagt att han får kolla i Bolibompa-appen om vi går, och då har det gått. Men det har lett till att han knappt vill göra något tråkigt utan att titta på en skärm, och så kan vi ju verkligen inte ha det. Samtidigt känner jag att mitt slentrianscrollande i telefonen och smygjobbande på morgon och kväll inte gör bra saker för oss som familj. Man har bara små barn en liten tid i livet. Man är bara här och nu prick nu. Jag vill inte slösa bort mitt liv bakom skärmen, jag vill vara närvarande. Så nu har det alltså gått en vecka, och hur kändes det? Jo. Det var så in i norden skönt. Nästan prick hela tiden. Lynn vande sig på en sekund, vilket såklart är lite sorgligt i sig. Det betyder ju att han blir glad att slippa. Han vill ju bara ha min fulla uppmärksamhet jämt, såklart. Sen känner jag att min ångestnivå sjunkigt av att inte kolla Instagram hela tiden, inte läsa skvallerbloggar och försvinna in i hashtags och negativa internetspiraler. På arbetstid har det varit ashärligt att inspireras i flödena. Jag har helt andra glasögon på då. Den enda gången det var lite surt att inte ha skärm var när Pontus var bortrest ett dygn. Gud vad tv är bra på att barnvakta. Hur ska man hinna diska, tvätta, städa, plocka, fixa när ens barn vill måla, leka med lera, klossar etc och man måste vara med? Vårt hem har aldrig varit så stökigt som under den här veckan. Känns som att hela golvet under bordet är insmort med leklera och frukost. Jag har lekt, läst och lyssnat på barnmusik som en galning, och helt ärligt, så himla roligt är det ju inte. Men en skärmfri vecka ska vara skärmfri, så inte ens när jag bad till Astrid Lindgren-gudarna för att få lite disktid satte jag på en skärm. Allt för att testa hur det är vi ska ha det nu. För hela idén med detta var ju att bryta en negativ spiral men också att ta kontroll över vårt skärmliv. Hur ska vi då ha det, om vi inte ska ha det som förr? Nu har vi bestämt att skrämfritt råder fortfarande innan 9 och efter 16 hemma för oss. Inget mobiltittande under frukost, behöver man göra något i telefonen får man gå bort. Självklart får man svara i telefonen om den ringer eller kolla ett meddelande, men den ska bara användas till kommunikation och annars ligga i nattduksbordslådan. Inte åka fram varje uttråkad minut. Men man får ta med den till toaletten om man vill kolla flödena, hehe, och man får podda när man städar. Lynn ska inte ha tillgång till våra telefoner alls. Innan fick han ju som sagt kolla på Bolibompa-appen ibland, men nu är alltså de vuxnas telefoner de vuxnas och används till jobb. Vi har dock en padda i familjen som vi kopplar ihop med högtalaren och spelar musik ifrån. Den kommer han få ha när vi reser, åker bil långt eller färja. Dessutom har vi bestämt att om han är hemma sjuk så får han titta hur mycket han vill på tv. Det som känns som den mysigaste grejen är att vi ska kolla på Bolibompa varje dag efter middagen. Ett avsnitt. Det blir 30 minuter tv om dagen på vardagar. På helger kommer vi vara lite mer tillåtande, och framför allt försöka titta på otecknat. Han älskar ju Pippi och Saltkråkan. Och tv med barn är så himla mysigt, när det är rätt grejer och i lagom dos, inte bara klickas vidare av sig själv i all oändlighet som det gör nuförtiden. Detta känns som ett bra upplägg för oss! En vecka helt utan skärm visade vad vi vill ha och inte ha i vårt familjeliv. Jag tycker det är så mysigt att sitta med Lynn i soffan och kolla på Bolibompa, och på helgen kommer det verkligen vara bra med lite Saltkråkan när man städar och tvättar. Men inget mer telefon i vagnen eller när man byter blöja, klär på sig eller som muta. Och den här veckan har han åkt vagn som aldrig förr, knäppt nog. Det mesta har faktiskt blivit lättare. Och jag är så glad att vi gjorde det!
