Jag tänker ganska ofta på skam. Det är en känsla som jag har i ryggmärgen, kanske du också? För mig präglades uppväxten av ganska mycket skam. Kanske inte på något direkt superskadligt sätt, mitt hem var tryggt och utan missbruk, men det fanns ändå där i periferin. Har det med min personlighet att göra, eller är det så alla kände? Jag minns hur skammen fanns där när jag hittade en sexig tidning hos en äldre släkting och blev nyfiken och påkommen, när jag fick mens och inte visste var det var, när en kille smekte mig över mina knottriga överarmar och när jag visst hade ätit hela chokladbiten fastän jag skulle dela med min syster. Skam var den starkaste känslan. Så stark att den till och med gjorde att jag dolde min enorma tova i håret i ett helt år från alla jag kände i mellanstadiet. Jag hade uppsatt i knut och låtsades tvätta håret, sov alltid med knuten och ville inte visa tovan för nån. Den var min hemlighet och ingen fick se. För vad skulle hända då? Kanske skulle jag för evigt bli utstött? Idag har jag ingen tova men känner ändå ofta hur jag lever livet med en uns skam i kroppen. Jag tänker på att jag är högljudd och tar plats - skam. Jag tänker på att jag pratar i mun på andra - skam. Jag får en kommentar om något jag missat - skam. Det är den där känslan av att helt plötsligt stå naken men jag ville inget ont. Bli påkommen, tappa kontrollen. Att det pratas om en bakom ryggen och att när som helst är det dags för intervention. Som när jag fick sitta i korridoren med min lärare och bästisar för att jag inte kunde se att de ville vara själva ibland. Att jag bara kör på och inte tar hänsyn. Att jag är en självisk och egocentrisk person. Jag går runt och är rädd för mig själv. Vågar inte riktigt släppa på allt, bara ibland och med vissa, men annars känner jag skam. Är det sunt? Kanske jag är så pass dålig som person att jag borde känna skam för att hela tiden bli bättre? Eller är det helt enkelt det sunda i mig, skammen? Det som håller mig från att helt tippa över gränsen och bli superjobbig? Handlar det om patriarkatet? Om jag var man, hade jag skämts över min personlighet så som jag gör nu? Hade jag skämts över min sexualitet, min kropp, min tova? Sen är det det där med att vara en kameleont. Jag vet ju att vissa, tex i jobbsammanhang, älskar när jag är framåt, driven, rolig, rå, vass, ego, på och tror mycket om mig själv. Men sån kan jag inte vara annars, jag måste anpassa mig. Är det en kunskap, erfarenhet, eller kanske helt normalt beteende och inte konstigt alls? Varför tycker jag att det är så jobbigt att hela tiden förställa mig lite? Det kanske bara är sunt socialt förnuft? Inte självhat. Men jag blir ändå sån ibland när jag känner att det finns plats. Bara kör på. Då låter jag det flöda fritt, så får jag ta skammen sen. Hur funkar ni? Känner ni ofta skam? Är det ett sunt tecken eller ett problem? Är det samma skam vi känner som barn som vi sen känner som vuxna, eller är det två olika saker? Jag vill göra allt för att mitt barn ska slippa känna skam. Han ska få vara i sin egen kropp, i sina egna känslor och jag är så rädd för att missa de där tecknen som jag själv kanske mikroskopiskt hintade om men som ingen såg. Få känna att jag är okej som jag är. Inte behöver skämmas. Men kommer han då aldrig känna skam som gör att han kan kalibrera sin person med andra? Som gör att han stoppar sig själv innan han tar över? Kan man slippa känna skam som barn och ändå bli en bra person? Och framför allt - kan man lära sig att sluta skämmas, lita på sig själv och ändå vara ödmjuk och varm?
