God morgon! Här sitter jag i vardagsrumssoffan och bubblar inombords. Det känns som att jag kommit till insikt, en klassisk augustiinsikt. Jag och Sofia poddade igår, ett avsnitt som kommer ut imorgon, och vi pratar om lycklig inredning. Hur man kan lura sig själv genom vad man omger sig med till lycka. När vi pratar om lycka här på bloggen får jag ofta höra att jag har för höga krav på det. Att den där himlastormande lyckan, pirret och ruset, inte är en så stor del av livet som vi luras tro. Jag håller inte med. Jag vill på något sätt lirka fram den där känslan så ofta det går och tror att det finns ett sätt. Det handlar om att sänka kraven på vad lycka är. Vad som ger lycka. Ren och skär barnslig lycka. Att tillåta sig falla handlöst för den. När jag skulle börja sjuan i en ny skola planerade jag min outfit minutiöst. Första dagen i den stora Engelbrektsskolan var så läskig och spännande att mitt sätt att ta kontroll kring känslan och göra om den till lycka var att noga fläta håret kvällen innan, planera och lägga fram kläderna på sovrumsstolen. En puderrosa båtringad trekvartsärmad tröja från DoRose och mina beigea favoritjeans utan fickor bak från Filippa K. Två tofsar till. Mängden glädje och pirr inför skolstarten mättade oron för att det skulle gå åt skogen, att ingen skulle gilla mig och att jag inte skulle passa in. Planerandet, pirrandet och den barnsliga kärleken till att förbereda och drömma tog över allt. Det måste gå att göra idag med. Nu är det två veckor kvar här på Gotland och de flesta börjar åka hem. Konstigt eftersom skolorna inte börjar förrän om ett bra tag och det är ju nu som ön är som vackrast. Kanske vet dom nåt jag inte vet eller så slutar helt enkelt semestern nu för de allra flesta. Vindarna är ljumna och havet är inte lika varmt, åkrarna är klippta och höt ligger i små runda bollar två och två. Ensilage säger vi långsamt när vi går förbi. Ett riktigt På Spåret-ord. Jag tänker mycket på hösten fastän det är långt kvar. Jag skrev om det igår och då fick jag en kommentar om att det nog kommer gå åt skogen i höst också med coviden och att deltan sätter sig även på oss fullvaccinerade. Jag blev så nedslagen. Orkar vi mer? Orkar vi hålla uppe gott mod ännu ett år? Hur ska vi lyckas vara pirriga och planerande, lägga tröjan på stolen om vi inte ens får? Det är förenat med livsfara. Alla måste hålla i, hålla ihop och hjälpas åt. Såklart. Men måste vi också inte få fantisera och drömma? Hoppas och tro? Är det så farligt om vi satsar och så blir det fel. Man får ställa in eller göra annorlunda. Är inte det bättre än om vi håller tillbaka så länge att vi till slut inte minns hur man känner lycka? Ren och skär och oförstörd lycka? Jag vill känna känslan av ett fyllt pennskrin, nyinslagna böcker i papper och pirr på skolgården första dagen. Den känslan. Jag knarkar den. Jag vill känna känslan av att bebisen ligger på mitt bröst första gången. Att nycklarna sätts i låset, att bilen packas full och man bara åker. Jag vill känna friheten i att dra iväg med tåg till ett hotellrum som väntar, att springa dubbelt så långt som jag trodde jag kunde och att le med hela ansiktet från öra till öra. De stora sakerna, inte bara de små. Jag har fått nog av de små små sakerna och känslorna. Det försiktiga tassandet och rädslan för att göra fel. Oron att man ska få ett tillsägelse eller inte vara lagom och rätt åt alla håll. Jag är trött på beige och allvar. Jag vill ha färg, form, fest, glädje, skolstart och energi! Våga satsa, falla och göra om det. Misslyckas. Göra fel. Känna starkt. Så jag planerar hösten. Skapar Pinterest-boards med min höststil och längtar efter vårt badrum och mina vänner. Funderar på vad jag ska göra den där ensamma fredagen när jag är själv hemma i stan. Nästa år börjar Lynn förskoleklass. Men i år är det jag som pirrar.
