Jag vaknar mitt i ett djupt andetag alldeles för tidigt. Fumlar efter telefonen, klockan är 05.14. Lynn och jag ska inte gå upp förrän om två timmar och göra fars dag-frukost. Allt gott inhandlades igår och står och väntar i köket. Två sorters sylt till sconesen, björnbär och körsbär. De godaste sorterna. Jag kommer på vad jag drömde, det handlade om den där tavlan jag har span på i en auktion som jag så gärna vill ha. Tavlor och smycken kan tala till mig, de besitter liksom själ mer än andra föremål. De är så nära oss. Våra känslor och liv. En stol är en stol men en tavla så mycket mer. För att inte tala om en ring. Men ring har jag och är nöjd med min ryska skrytring. Jag myser ofta när jag tänker på vad jag fyndade den för och hur gullig silversmeden som restaurerade den åt mig var. Jag tar upp telefonen och drar ner ljuset till lägsta. Ändå blir ena ögat helt blint efter några minuter så jag måste byta. Det här kan inte vara bra inser jag, men mina ögon är ändå riktigt usla och vad ska man göra en söndag 05.30, som klockan nu hunnit bli när jag tänkt på tavlan. Då går en lyckligt rus genom kroppen. Ni vet när man kommer på något på morgonen som antingen ska hända under dagen som man ser fram emot eller som hände igår. Biden och Harris vann, vilken himla lättnad. De verkar vara så fina personer tänker jag och har bilden när någon fotar dom ur ett bilfönster i huvudet. När man tittar på Trump liksom ser man hans ondska? Biden ser snäll ut, hoppas han kan göra något åt det där stora landet. Framför allt så måste det vara skönt för USA att få paus från galningen ett tag. Oavsett politiken så var han alldeles för uppmärksamhetskrävande. Trump måste gjort att vi glömde bort att politik och underhållning inte är samma sak. Jag tänker att Biden och Harris utstrålar lugn och trygg politik. De liksom älskar det? Mer än twitter iallafall och mer än sig själva. Jag tittar på klockan igen. Den har hunnit bli 05.55. Snart kl 6. Då finns det iallafall lite bloggar att läsa. Jag tittar snabbt igenom Instagram men orkar inte, för mycket intryck. Går in på Bloggbevakning och inser att öppet spår som det heter är ett lackmuspapper på mångas mående just nu. Tänk vad vi är ensamma i pandemin. Är det nu vi skapar ett nytt forum för samtal? Det skulle vara så fint med en plats som fungerade som en mind map istället för kommentarstrådar. Perfekt för såna som mig som gärna ser allt i bilder. Ett forum för samtal med spridda ämnen som börjar i en ring och sen förgrenar sig i bi-teman och olika diskussionsgrupper. Undrar varför vi bara pratar med varandra linjärt rakt ner idag? Kommentarsfält har sett likadana ut sen internet skapades. Internets big bang. Hörde ni om meteoriten igår kväll? Som lyste upp hela himlen? En såkallad bolid, ett eldklot som brinner upp i atmosfären. Tur att den inte landade här på jorden. Vilket antiklimax efter valet igår. Men tydligen har vi fler såna här eldklot om året som far förbi och sprider ljus. Nu har klockan hunnit bli 06.10 och jag kollar lite bloggar. Inte många vakna nu. Jag lägger ner mobilen på nattduksbordet igen och tittar på Pontus och Lynn. Varför är de så bra på att sova men inte jag? Jag bestämmer mig för att fantisera så går tiden fortare. Mmmm, julen. Tänk om det snöar då. Jag ska duka redan dagen innan, med granris och röda äpplen. Granen ska vara extra bullig och rund. Bara några paket, inslagna i brunt papper med sidenband. Det vackraste. Klänningen hänger redo i dörröppningen. Jag har inte haft den på mig än. Eller jo när jag provat den två gånger, men aldrig mer än fem minuter. Det finns ju inget att klä upp sig för, inga fester eller middagar att gå på. Den får hänga där och vänta på jul. December kommer bli en fullproppad månad. Mycket som kommer hända då. Jag fantiserar om allt, stannar upp där det känns som bäst. Vilar i tanken, låter den marinera. Visualiserar. Nu är klockan 06.25. Snart kan jag gå upp. Lägga mig i soffan med datorn och titta vidare på dokumentären jag började på igår. Tända ljusen i lyktorna jag beställt som kom igår. Det såg ut som en gravplats här med alla fladdrande ljus i handblåsta lyktor igår kväll. Tolv tända ljus i vardagsrummet räknade jag till, utan elden i spisen. Undrar hur det går med ekollonen? Bäst de får lite vatten. Jag borde köpa synålar idag och sätta upp dom i ekollonvaserna. Knäppt att jag inte har synålar hemma. Alla mina sygrejer finns på Gotland. Undrar hur huset mår? Om mössen ränner fritt. Jag tänker på boken. Hoppas ni ska gilla nya titeln och omslaget. Hoppas ni vill köpa den och läsa den. Där kommer skamsköljningen. Har jag skrivit för ärligt igen? Öppnat mig för mycket? Men det måste vara rent. Känslorna. Annars kan man inte skriva om bakverk, frukostar, loppisrus och inredningstankar. Det finns också sorg. Det känns oärligt att inte visa det också. Som att jag ljuger. För mig är ju mycket en jakt på lyckorus. Eller snarare strävan efter att acceptera mig själv. Vara snäll mot mig själv och känna att jag är värdig. Jag tänker på det Pontus och jag pratade om igår. Det där med att jag fått höra så mycket i min uppväxt att jag tar för mycket plats och därför inte blivit sedd i mina känslor. Att det varit fel. Att bara för man hörs så betyder ju inte det att man blir bekräftad i sina känslor. Snarare tvärt om. Det är lättare att bekräfta en mild människas känslor och tänka att den som hörs ändå finns nog. Sånt tänkte jag inte på när jag var barn. Det är mycket man lär sig under åren, inte bara vad åarna och bergen heter. Den kunskapen försvinner nog mer. Det är saker om människor man lär sig. Hur vi är programmerade. Men gud är jag Trump? Nu är klockan 06.30. Det är morgon. Är jag något klokare? Kanske hade det varit bättre att försöka somna om, drömma vidare om tavlan och inte ligga här och grubbla. Eller var det kanske inte så dumt ändå? En stund för mig själv och mina tankar. Lära mig lite mer om en människa. Låta tankarna komma och gå. Flyga förbi. Inte döma dom. Som ett eldklot som brinner upp i atmosfären.
