God morgon! Hur mår ni? Vilken himla pang-sommardag vi hade igår! Jag har såklart bränt mig över hela ryggen men det var det värt. Den här sista helgen i stan har Pontus jobbat konstant och jag har varit med Lynn, mina tjejkompisar och deras barn. Jag har fått perspektiv och känt mig så himla trygg och i förrgår när vi satt ute på Annaklaras gård och åt middag och barnen lekte helt själva för första gången rös jag till på armen av lycka. Jag vill nästan säga förlåt för mitt oklara inlägg härom dagen. Får flashbacks till när jag var gravid och ultrakänslig och skrev ett inlägg om dagen som var förvirrat, överkänsligt och kanske inte helt genomtänkt. Men ni svarar som vanligt med supersmarta tankar och resonemang. Jag pratade med Sofia om detta igår. Jag tror jag blivit lite bloggskadad. Jag är liksom lika glad över att få säga till er att vi köpt vår drömlägenhet som jag är att säga det till min familj. Så blir jag så paff när ni ställer frågor som jag typ inte tänkt på själv. Pontus och jag är så lika. Vi går på magkänsla och vet sekunden när vi kliver in någonstans om vi känner oss hemma. Men sen när han fortsätter vara bombsäker och överlycklig står jag kvar där med alla kommentarer (som inte är elaka men än frågvisa) och tappar bort helt vad jag själv känner. Oundvikligt om man har en stor blogg. Man måste ju få fråga saker. Men min hud är som ett äggskal och tydligen blir jag mjuk som en lerklump när jag blir osäker. Har vi gjort rätt? Men det är så svårt att känna det när jag tar in alla andras känslor och frågor. Jag tappar helt bort mig själv. Kanske min sämsta sida. Men sen när jag hänger en hel helg med mina bästisar, som bor med barn i allt från 25-105 kvm, inser jag att det spelar ju ingen som helst roll var vi bor. Det vet jag ju sen innan. Man skiter i sånt när livet skiter sig. Det är helt enkelt min och Pontus dröm att bo i sekelskifte på Mosebacke. 20 kvm större och att få bygga vårt eget hem tillsammans, göra kök, måla och tapetsera, det har jag alltid känt att vi är redo för. Vi kommer göra det så fint! Så sorry för min oklarhet. Jag försöker se det som en lätt behållning med bloggen kanske? Man vet aldrig när jag ska spåra och lägga upp en lång text med rörigt innehåll, hehe. Jag ville bara säga det. Hoppas ni är med mig i alla svängar. Och på tal om det. Imorgon händer det grejer. Kanske fattar ni då varför jag har tappat bort mig själv lite det sista. Blivit självkritisk och lätt orolig. Fast också väldigt lycklig. Ja ni hör. Det är ingen ordning på någonting. Fast en grej som det är ordning på är att prick just nu sover killarna och när de vaknar ska vi äta en sista frukost i Stockholm. Sen tar vi med oss väskorna ner, ställer varsamt pelargoner i bakluckan, packar bilen proppfull som vanligt och åker till Strängnäs och kenneln. Helena och ett gäng 4-veckorsvalpar kommer ta hand om oss sista dagen innan Gotland. För imorgon bitti åker vi färjan till Gotland och stannar åtta veckor! Jag har nog aldrig varit så redo för semester som jag är nu. Så redo för här och nu-liv med de jag älskar. Komma ner i varv, ha samma klänning varje dag, åka på alla loppisar, fika, hämta våra höns och njuta av de första fina dagarna av sommarlovet. I år verkar vi få en solig midsommarafton också! Kan det vara sant? Vi får väl se, hehe. Tack för att ni finns och är så kloka. Och sorry igen för att jag öppnar upp när jag kanske borde stänga igen. Men också kanske är det en del av mig. Och sommaren. ?
