Klockan är 05.35 när jag vaknar. Det är inte ens tänt hos han mitt emot. Som alltid sitter vid sin dator, eller är det skrivmaskin? Vi har pratat om vad han gör där. Så fort man tittar över till slottet på andra sidan gatan, eller det är ju ett hus men med tinnar och torn, ja då sitter han där och skriver på något. Kanske en författare? Kanske forskare? Kanske bygger han såna där små modeller sa Pontus en gång. Ja kanske det. Men nu sover till och med han. Men jag är vaken. Lynn vaknar alltid så här dags och sätter sig upp i sängen bredvid vår. Frågar i sömnen, vad ska vi göra idag? Sova säger jag och så lägger han sig mellan oss. Somnar om. Men jag är klarvaken. Tänker på allt som surrar i huvudet. Stora och små tankar. Om hur skört livet är, hur himla lyxigt det är att inte ha några stora problem. Om min väns vän som jag inte alls känner eller ens vet vem det är men som är väldigt sjuk. Jag har ju också varit sjuk och rädd men det blev ju aldrig superfarligt, tänker jag då. Fast så vågar man ju inte tänka. Efter jul är det återbesök igen. Treårskontrollen. Men först jul och nyår och allt det där jag ser fram emot. Jag tänker inte bara på döden. Tacksamheten. Jag tänker på det lilla också. Hur bra tv-programmet var. Hur mamma satt där i soffan på Nobis med en skämskudde framför ansiktet och skrek och vi skrattade allihopa och var stolta samtidigt. Ett helt program om oss. Hur kan vi vara värda det? Hur kan någon vilja se när jag rensar garderoben och pappa hänger en utställning och det är vattenläcka på Gotland? Jo kanske. Det kanske finns något i det där vanliga i det ovanliga livet ändå. Vi var nöjda allihopa. Pappa sa att det där var ju sebart och Andrea sa att det är en utmärkt beskrivning på vilka vi är. Inget tillgjort. Bara riktiga känslor och händelser. Phu. Och så tänker jag på lägenheten, såklart. Tänker alltid på den. Den är ju vårt driv framåt. Igår målade Pontus klart det sista i vardagsrummet och på måndag ska vi beställa köket. Sovrummet blev klart i huvudet igår också. Så himla skönt. Vill ni se hur vi tänker? Ja nu får ni det för det här är ju min blogg. Vid fönstret hängde jag ju upp de vita långa linnegardinerna som tidigare hängde för bokhyllan i Lynns rum på Hallandsgatan. Men det blir så himla vitt. Nu är det bestämt att det ska in Svenskt tenn-gardiner där, tillsammans med det vita. Jag scrollade lite igår och insåg att Aralia nog blir allra finast. Den är stormönstrad och modig men klassisk. Josef Frank ritade den redan 1928. På väggarna ska vi ha en ljusgrön kulör. Eller en vit med lite grönt i är det nog. Kalk från Alcro som ni ser här ovan kan väl passa? Nu tittar jag över mot grannen igen. Han sover fortfarande. Killarna sover fortfarande. Om några timmar ska jag vara i stan på julfrukost men det är sen när solen har gått upp. Jag går nog tillbaka in och lägger mig. Funderar lite till. Tänker på sånt jag är tacksam för, att jag vågar låta tankarna fara. Det går ju inte när man är orolig, då är tankarna ens västa fiende. Nu är de min vän. Här när jag sitter ensam i mörkret. God morgon! Hoppas ni får en fin dag. ⛅
